Fyra dagar kvar.

Den aktiva stressen, med rasad kropp och hyperspeedad och allt det där, höll sig på avstånd idag. Den passiva, däremot, var infernalisk. Tinnitus från helvetet och hela huvudet kändes som det var nerkört i formaldehyd.

Frun och dottern åkte iväg till Frändefors. Kvar hemma var jag och grabben. Han sprang omkring som sig bör, och jag stod och förberedde lunchen när jag plötsligt fick en rejäl Reality Check(tm): jag opereras om fyra dagar. Ungefär i det skedet sa det kaboom och paniken var ett faktum. Jag släppte potatisskalaren, lade händerna på diskbänkens kant, och bara stirrade tårögd in i kaklet. Jag vill det här, men rädslan för det okända har satt sina helvetiskt överdimensionerade klor i mig.

Det är just det; rädslan för det okända. Jag vet vad som kommer att hända, och samtidigt har jag inte en jävla aning. Mer än att en grönklädd person kommer att dra en salva på sin haubitz för att knäcka skallen, och sen in och kötta där. Bara något överdrivet, men det är ungefär så det känns nu.

Fyra dagar kvar.

Imorgon ska jag vara på Sahlgrenska klockan 09:30 för “inskrivning” och en sista drös med tester och provtagning. Med lite tur får jag träffa kirurgen igen. Det kan nog vara läge att förvarna om rädslan, så att han kan beställa hem en lastbil full med något roligt knark som gör mig till ett ufo. Fast, å andra sidan, vill jag vara så mentalt närvarande hela vägen, så långt det bara går. Och samtidigt vill jag bara lägga benen på ryggen och dratta iväg till Göteborgs hamn, bygga en flotte av begagnade tändstickor och segla under Älvsborgsbron ut till den där fästningen – vad den nu heter – i skärgården, sänka flotten och sen stanna där.

Det vardagliga livet går upp och ner som sig bör, men den berg-och-dalbanan jag befinner mig på nu är en total mardröm. Främst för att jag inte kan fästa fokus och hålla mig kvar där, så istället blir det att jag kastas mellan “All in!”, “Dra åt helvete, nu skiter jag i det här” samt ligga i fosterställning på golvet och undra varför jag gick med på det här.

Grejen är dock att jag kan fortfarande ångra mig, om jag vill. Det vill jag inte, men jag kan. Möjligheten finns. All inblandad vårdpersonal från början till slut har sagt samma sak, något som kirurgen också underströk rejält i fjol: “Du kan ångra dig precis när du vill, fram till sekundrarna före du blir sövd, och ingen kommer att klandra dig för något”. Exakt så sa han inte, ordagrant, men andemeningen var den. Jag kan säga stopp fram tills dess att narkosläkaren trycker in det vita joxet i armen.

Rädslan för det okända är nog en av de större akilleshälarna jag har. Även om jag läser på, även om jag sätter mig in i ett ämne, så finns det alltid något jag missat, alltid något jag inte kan förutse, och gäller det stora saker kan effekterna bli rätt förödande. Att det här, den här operationen, är en stor sak är något av en underdrift. Det här blir troligtvis det största, mest stressframkallande, moment jag nånsin kommer att få gå igenom i mitt liv. Undantaget skulle väl vara om jag behöver få öppen hjärtkirurgi eller liknande, men det hoppas jag slippa.

Grejen här är också att det är inte bara jag som blir påverkad av utgången, jag har mina två små terrorister samt fru också. Det är jag som blir ciborgen, men det är vårt fyrmannalag som får dela på hela upplevelsen.

Och det slår aldrig fel; varje gång jag sitter och skriver text här och tänker på barnen blir jag tårögd. Varje gång. På ett sätt gör det mig knäsvag och ynklig, och på ett annat sätt stärker det mig. Jag vill hemskt gärna vara med om mina barns uppväxt och kommer kämpa järnet för att så ska ske (envis som en jävla åsna, som jag skrev i ett annat inlägg), men samtidigt kan jag under ett par timmar inte göra ett dyft åt saken eftersom det ligger bortom min kontroll. Allt jag kan göra – och redan har gjort – är att blint förlita mig på kirurgen. Jag föreställer mig Pat Morita (RIP) som den svartbältade kirurgen när han rusar in i operationssalen, skriker “HAI!”, och sen hivar iväg sin köttyxa på exakt rätt ställe.

Självdistans är ett måste i det här fallet. Jag måste tillåta mig själv att bara låta allt ha sin gång. Eller, för att helt och hållet citera luxia, som uttryckte det helt klockrent:

Förresten så tror jag att operationen kommer att gå bra! Livet förändras hela tiden, ibland långsamt, ibland drastiskt. Går det att flyta med, att låta tiden gå? Det är egentligen det enda man kan vara säker på, att tiden går åt ett och samma håll. Imorgon kommer något att hända, men vi vet inte riktigt vad. Och en dag är du där och låter läkare ta hand om din kropp. Det har hänt många andra förut, och liknande saker har även hänt dig och mig (olyckor och så). På andra sidan kom vi ut som lite annorlunda personer, men vi vet inte hur vi skulle varit om dessa grejer inte hänt.

Det är så det är. Saker händer. Shit happens. Jag sprängde handen för 20 år sen, men inte fan dog jag för det. Jag har sex hela fingrar, men skriver ändå hela det svenska alfabetet på ett QWERTY-tangentbord på 4.55 sekunder. Jag gjorde testet 2006, där tvåan hade över 10 sekunder. Förvisso var han inte en programmerare, men ändå. Poängen är att även om saker går åt helvete är det inte nödvändigtvis hela världen.

Naturen hittar en väg ut, naturen hittar en lösning på allt. Den här envisa åsnan är inget undantag; allt löser sig även om nuet råkar vara käpprätt åt helvete.

Den insikten som slog mig medan jag skrev de sista styckena gjorde att stressen försvann helt och hållet. Hur det gick till vet jag inte, men det var tamigfan magiskt. Nu är känslan “All in!”, så jag sätter punkt här innan den fäller krokben på sig själv.

Win.