I förrgår, onsdags, fick jag brev från Sahlgrenska. Operationstid är nu bokad; nästa torsdag, den 4:e februari.

Åtta dagars framförhållning var nog lite mindre än vad jag hade hoppats på, men den här gången är jag iallafall något bättre förberedd och tänker inte avboka. Så nu är det spikat, nästa vecka blir jag en Ciborg.

Tanken på det, nu när tiden är satt, är rätt svindlande. Hela känslospektrat rivs upp, många frågor (som redan ställts en miljon gånger innan) kommer igen, etc. Vad är det bästa som kan hända? Vad är det värsta som kan hända? Vaknar jag upp ur narkosen? Vem säger “hej” till mig först? När får jag höra min dotters klara stämma första gången? Kommer jag att ge uttrycket “blykeps” ett nytt ansikte?

Etc.

Innan jag fick brevet i fråga så var jag redan stressad av ett par andra saker. När jag väl öppnade brevet och tog del av informationen så hoppade min stressnivå upp och över maxgränsen, och gjorde mig totalt speedad. Jag var stressad, men kände mig inte stressad. Istället kände jag ett enormt energiflöde som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra med, så det slutade med att jag sprang runt i huset och tokröjde/-städade nedervåningen. Slängde gamla saker som bara legat i ett halvår, röjde altanen, röjde snöskyfflar & co, etc. Jag var tvungen att kanalisera bort energin, och det blev på detta vis.

Jag pendlar fram och tillbaka i sinnet. Ena stunden är jag lugn, andra stunden är jag totalt skräckslagen och vill inget annat än backa ur. De ska liksom borra och greja i skallbenet. Just det – borra och greja i skallbenet. Borra för långt och kaboom – Game Over. Råka klippa av avsiktsnerven och kaboom – förlamad.

Tanken på såna där grejer härrör enbart från mina hjärnspöken. Likväl skrämmer de skiten ur mig, så jag försöker aktivt att låta bli att tänka på dem. Det finns en risk att något går snett, visst, men det finns också en enorm chans att allt går väl och det är tanken på denna chans som jag försöker plocka fram hela tiden, se möjligheterna.

Utan att lura mig själv vet jag att jag kommer inte att kunna hålla masken när det väl är dags. Idag, här och nu, kan jag stänga av mina känslor och inte låta omvärlden se det helvetiska infernot som pågår inom mig just nu, men när det är dags, the moment of truth, då kommer jag inte längre ha ork nog att hålla uppe denna stålsättande mur. Jag kommer inte att skämmas för att be kirurgen om en lastbil full med knark när jag kommer på torsdag, och jag tror inte han kommer ha några invändningar.

När jag nattade sonen tidigare ikväll såg jag hans bruna snuttefilt. Dottern har sin gamla nånstans, men jag vet inte riktigt var. Tanken slog mig att ta med båda dessa till Sahlgrenska och ha dem i sängen. Jag åker iväg gristidigt på torsdag (ca kl. 5) och kommer tidigast hem på fredag, beroende på hur det har gått. Det blir plågsamma timmar utan barnen så snuttefiltarna skulle kanske kunna hjälpa till, tänkte jag, fast då undrar väl personalen vad det är för galning som kommit dit.

“Det är farsan!”, skulle jag svara.