Folk har ryckt i mig och undrat var jag tog vägen, varför jag slutade skriva, etc.

Idag är det exakt ett halvår sen jag blev inkopplad, så det känns på något sätt relevant att peta ner en sammanfattning som heter duga. Vissa saker jag skriver här har jag redan skrivit om i bloggen. Det känns kanske redudant att skriva igen istället för att länka, men jag är inne i ett skriva-av-mig-läge så det känns bättre att mata ut orden en omgång till. Baksidan med att inte ha dokumenterat något på såhär lång tid är att gissningsvis kommer det att bli en osammanhängande sörja utan någon som helst kronologi, men det är bara att gilla läget.

Men nu…

The story

Inför operationen sa alla inblandade att hela invänjningsprocessen tar minst ett års tid. Ett omfattande mentalt arbete skulle komma att krävas av mig, så jag ställde in hjärnan på just ett års hårt arbete.

Jag gick från från 0% hörbarhet till 70%, en nivå som tydligen de flesta CI-patienter enbart kan drömma om, och de få som ens når upp till den nivån gör det efter 1-1.5 år.

För mig tog det tre veckor att komma dit.

Tre sketna veckor, för en sak som alltså tar nästan tre halvår för snittet. Det i kombination med att jag hade mitt mentala sikte inställt på ett års hårt arbete och nya utforskningar gjorde att jag blev helt enkelt off. Matt. Apatisk. “Jaha, var det inget mer än såhär?”.

Tro det eller ej, men jag blev rentav *besviken*. Besviken för att det gick så lätt. Besviken från att jag inte fick den ettåriga utmaningen jag hade ställt in mig på. Besviken för att jag blev snuvad på kampen som jag hade hetsat upp mig själv inför.

Det låter säkert knäppt, korkat och åt fanders, men kom ihåg det faktum att jag är envis som en jävla åsna, och jag har extremt svårt för tristess, extremt svårt för att sitta i soffan utan att göra något, extremt svårt för att hasa omkring med händerna i byxfickorna och gällivare-häng på vid gavel.

Jag – eller hjärnan, snarare – måste ha utmaningar att tugga på. En gåta att lösa, en rebus att lösa, en CI-kod att knäcka. Nånting, vad som helst, för att hålla hjärnan borta från en puttrande tomgång som snabbt drar in mig i ett apatisk fördärv när utmaningen är borta.

Den här gången knäckte hjärnan CI-koden snabbt utav bara fan. Första månaden bestod av något nytt varje dag; “Vad är det där? Aha, en droppande kran! Oh, grannen tre gator bort kör moppen på tomgång. Era förb!”#$#” tornsvalor! Tappade du en knappnål eller ett örhänge?”.

Varje dag bjöd på något nytt och spännande ljud som dök upp. Ibland fick jag fuska och fråga frun eller dottern vad det var som lät då jag själv inte kunde extrapolera datat, men när jag fått en gratis ledtråd gick resten utan problem.

Men sen kom en dag i april, efter att jag besökt kirurgen på Sahlgrenska, där allt det nya och spännande helt sonika tog slut. Jag var färdig. Hade knäckt alla koder, bräckt alla odds med råge, ställt alla tippare på skam, och sen blivit besviken. Nedstämd. “Det här var väl för fan inget?”

Med facit i hand är det lätt för mig att säga hur lätt det var, men det fanns också ett par tillfällen som höll på att knäcka mig totalt. Det jag minns allra tydligast är tillfället när jag, frun och barnen satt och åt, och jag fick en insikt kastad rakt i ansiktet. Insikten om att jag inte kunde identifiera någon av rösterna. Jag kunde inte säga att frun är frun, att dottern är dottern, eller att sonen är sonen. Jag hörde två barn och en vuxen kvinna, det var allt. Det var det allra starkaste tillfället som höll på att få mig att ge upp. Jag kopplade loss allt, lade det åt sidan, och “Fuck it, I’m done”. Frun sa något om det just då. Minns inte exakt vad, men det fick mig att bita ihop, koppla ihop och köra “Fake it ’til you make it” för hela slanten.

Och det var vad som räddade mig. Hade hon inte sagt vad det nu var så hade jag här och nu suttit som en halvdöv apa i soffan och gödslat självömkan över mig. Grävt ner mig i skiten ordentligt, och ignorerat viljan att dra upp mig. Slaktat åsnan och sålt den till Scan. Gett upp totalt.

—

Tack vare min fru gav jag inte upp. Istället slog jag världsrekord (eller nåt) i att knäcka CI-koden på snabbast möjliga tid. För tydligen var det inte vanligt; *alla* jag kom i kontakt med (läkare, kirurger, kuratorer, audionomer, you-name-it) höll på att skita ner sig av förvåning när de läst mina journaler och testresultat.

Men framgången med snabbhet har också en baksida, som heter tristess och besvikelse för att det inte finns mer att utforska. Det är det som gjorde att jag tröttnade på att fortsätta dokumentera saker på bloggen; det fanns helt enkelt inget mer att skriva om. Game over, typ, trots att jag alltså hittat en grön 1up-svamp och fått ett nytt liv som Ciborg.

För det är precis vad jag har fått; ett helt nytt liv. Ett liv jag inte har kunnat föreställa mig de senaste 20 åren. Ett liv där jag helt obehindrat kan rycka upp en ringande telefon och säga “jag sitter på dass, så jag ringer upp om 10 minuter”, utan att först behöva koppla in en teleslinga, dra igång bluetooth på mobilen, ställa in i T-läge och precis trycka på “answer” enbart för att se att ringaren tröttnat och avbrutit. Telefonimöjligheterna är ett helt kapitel för sig själv, men att kunna gå fram till J. Random Snubbe på stan och snacka om valfritt ämne har jag aldrig kunnat föreställa mig.

Det var precis det som hände när jag hade handlat på ICA en gång. Jag hade på mig en zombie-tshirt och stod utanför butiken, när en för mig helt okänd snubbe kom fram och sa “Cool tshirt!”. Sen stod vi där, två för varandra helt okända snubbar, och pratade om dödsmetall och annan bra musik. Den här sortens möjlighet har aldrig ens existerat tidigare, men nu är det hur naturligt som helst.

—

Avlägsna ljud kan vara något svåridentifierade. Härom veckan var jag på altanen en kväll och lyssnade på något som lät som pratande ungdomar någon gata bort, men efter en stunds lyssnade kom jag fram till att det är något som inte stämmer men jag kan inte säga vad. Skickade ett SMS till frun, som då befann sig på övervåningen, och frågade vad det var för något som lät. “Gäss”, löd svaret. Gäss, det hade jag inte kunnat identifiera själv. Iallafall inte om jag inte sett dem, vilket jag inte gjorde denna gång, samtidigt som jag hörde ljuden.

—

CI:t har ett programläge som heter “antibuller”, och det är tamigfan det bästa sen skivat smör. Det finns tre mikrofoner totalt, alla på olika ställen för att suga in ljud från olika håll. Med antibuller igång är – om jag fattat rätt – alla utom den framåtriktade micken avslagna, för att på så sätt bara fokusera på det jag ser. Och sen nån magisk matteploj applicerad för att filtrera ytterligare. Men grejen är att den funktionen fungerar nåt så ini vassen bra.

Det märkte jag om inte annat i maj, när jag och frun var på en cykelfest. Den festen hade två stationer (förrätt och varmrätt) hemma hos för oss helt okända familjer. Den första var inte så märkvärdig, lite trevligt kallprat bara, men den andra innehöll rejält med sprit, roligheter, och musik. Pratets ljudnivå var rätt hög så jag ställde in på “antibuller” för att få en lite mjukare taluppfattning; all skräp filtreras bort och det blir i princip enbart tal jag uppfattar. Värdinnan kom fram och frågade om musiken är för hög. “Vilken musik?”, sa jag. Tydligen var ljudnivån rätt tilltagen (tänk “förfestnivå”), men jag hörde den alltså inte. Alls. Antibuller för segern!

Antibuller fungerar också väldigt bra – men inte helt perfekt – om det är blåsigt. Du vet hur det är om någon flåsar i telefonen, eller spottar i micken när hen står på en scen och babblar? Då kan du tänka dig hur det är med en blåsande vind i _tre_ mikrofoner. Samtidigt. Det är ett jävla oljud, för att uttrycka det väldigt milt. Antibuller hjälper lite, men den bästa metoden är faktiskt en mössa.

—

Jag har börjat plugga. Två och ett halvt år av arbetslöshet började sätta sina spår, och jag insåg att jag inte skulle komma någonvart i livet om jag inte gjorde något drastiskt, så att sätta sig bakom skolbänken var rätt beslut. Skillnaden nu mot förr när jag pluggat är att jag har inte behövt rycka tag i lärare och elever det första jag gör, och säga “Tips: jag hör lika bra som en död späckhuggare, så när du pratar med mig behöver du vara tydlig”.

Nej, den här gången gick jag bara all-in direkt utan att vare sig behöva eller ens känna ett behov av att informera omgivningen. Och det har funkat bra. Ingen har märkt något, vilket betyder att jag antingen hör som vilken människa som helst, eller så är jag mästare på att lura folk (Haha, suckers!).

—

Under besöket med kirurgen i april fick jag frågan “Ångrar du att du fick CI?”. Jag ger samma svar nu som det jag gav till henne då; “Nej, jag ångrar absolut inget. Men samtidigt skulle jag blåljuga om jag sa att jag inte var rädd inför operationen”.

För det var jag. Fullkomligt, totalt jävla vettskrämd. Just tillfället när jag sa hejdå till frun hör till ett av de absolut mentalt påfrestande tillfällena jag någonsin upplevt. Ligga där på en bårjävel, helt ensam med en grav känsla av att ha blivit övergiven, utan någon som helst vetskap om vad som komma skall.

Yep, vettskrämd var jag. Helt totalt maddafakking vettskrämd på alla tänkbara plan.

Och den där tinnitusen från Helvetet som kom direkt efteråt. Fy. För. Fan. Den önskar jag inte ens min värsta fiende. Eller, det gör jag nog, men säg inte det högt.

—

Tinnitus. Har haft det i så många år att jag tappat räkningen. Jag har det fortfarande, men på en så latent nivå att jag knappt märker av det. Kopplar jag ur CI för att sova så kan jag ibland få en rätt jobbig tinnitus som förhindrar sömn, och om jag är hyperstressad kan den även ploppa upp till ytan, men rent generellt sett är den inte ett bekymmer längre.

Vilket är fördjävla bra, för den slukade kopiösa mängder energi förr i tiden.

—

Jag kommer för stunden inte på mer att skriva, så jag avslutar med en sak från inkopplingsdagen.

I den bloggposten skrev jag att jag gick igenom Göteborgs central för att testa CI, men gav upp efter ett par minuter because Fyfan Vilket Oljud. Jag gissade även att det krävdes jedi-skills för att kunna gå där igen, något som jag kanske lyckas om ett år.

Jag var i Göteborg så sent som förra veckan. Inne på centralen och snurrade, och jag märkte – rent ljudmässigt sett – inte ens att jag var där. Hur ko-lugnt som helst, gick att interagera som om inget hade hänt.

Gick till och med att dechiffera den sprakiga speakern: “TÅG MOT VÄNERSBORG AVGÅR FRÅN SPÅR ELVA KLOCKAN ÖRTON OCH FUTTIFNÖRTON”. Jag kan inte minnas att jag någonsin har uppfattat någonting från en speakerröst nånstans.

—

Med allt ovan sagt så jag vågar nog påstå att Ciborg har levlat till jedi-skill och maxat alla egenskaper som går.

Och inte är jag ledsen för det, egentligen, men jag ville ha fler utmaningar.