Idag var jag på Sahlgrenska – igen – för ett besök hos kirurgen, RF. Det första hon sa när jag kom in i hennes rum var “Nu får du berätta, jag är så nyfiken!”.

Hon hade följt händelserna via journalsystemet men ville ha förstahandsinfo om allt, så jag berättade hur det gått; om mardrömsveckan direkt efter operationen, om de mentala dipparna, om den göteborska dialekten jag hörde bara 10 minuter efter inkopplingen, etc.

Jag passade även på att framföra en viss besvikelse över att jag aldrig fick något lugnande inför operationen, trots att jag explicit bett om det. Hon förklarade då att betapred (som jag fick) hade förr i tiden en lugnande substans i sig, men som nu är borttagen, och att det inte blivit ersatt med något annat. Hon förstod också av min beskrivning att det måste ha varit pest att få ligga på avdelningen i 4 timmar och gradvis bygga upp rädslan.

Och det var det, utan tvekan.

Jag har fortfarande noll och ingen förmåga att lokalisera ljud, vilket är det största – och enda – klagomål jag har, och jag hade planer på att fråga henne hur det blir med det i framtiden. Dessvärre glömde jag helt bort det, vilket var lite trist. Däremot kom jag ihåg att fråga om det gick att få en kopia på röntgenbilden som togs på morgonen efter operationen.

Såhär såg det ut:

“Tyvärr syns det hemskt dåligt var och hur elektroden sitter”, sa hon, och ringade in den med en penna. Ute vid örat syns en tunn kabel/elektrod gå in i huvudet, från fästet (den understa av de två gråa områdena) som sitter fast i skallbenet. Det övre gråa område är mottagaren. Även den är, om jag förstått rätt, fastmonterad direkt på skallbenet efter att de fräst ut ett område. Mottagaren varken känns eller syns från utsidan, såvida man inte aktivt letar efter den.

—

Förra veckan var jag hos SA på Vänerparken för en ny session med Speech Tracking. Där berättade jag att mitt mål var att komma över 70 ord per minut, vilket är maxvärdet på diagrammet, efter att jag tangerat toppen med 69.4. Jag fick då 64, vilket inte gjorde åsnan glad. Förhoppningen på detta besök var att iallafall komma över det värdet.

SA hade till denna gång bytt bok. Den förra, “Jag är Zlatan”, var alldeles för lätt för mig, sa hon, så nu hade hon en ny bok vars namn jag inte alls minns. Jag slöt ögonen, fokuserade järnet, och rabblade upp allt som SA hade sagt. Under 5 minuters tid, för att sen räkna ut snittet.

Resultat: 87.8 ord / minut.

Nailed it!

SA satt bara och skrattade. Nästa gång ska jag komma över 100!

Det kan vara så att även denna bok var för enkel, jag vet inte, men för att höja ribban rejält så kom vi överens om att nästa gång ska hon ta med facklitteratur för något ämne jag är helt oinsatt i. Vi får se hur det går.

—

Efter att jag besökt SA gick jag vidare till LK:s rum (kuratorn som fick mig att övertyga mig själv att göra operationen) och kollade om hon fanns där. Det gjorde hon, och hon hade ingen patient så jag smet in för att prata lite.

Det var första gången vi sågs efter att jag opererats. Hon, likt kirurgen, hade också bara följt ärendet via journaler, så även här berättade jag allt mellan himmel och jord. När jag berättade om mina resultat på taluppfattningstesterna (52% två veckor efter inkoppling, 70-nånting-% efter tre) började även hon att skratta, och ögonen var stora som stekpannor.

Tydligen är det här en stor grej. För mig är det bara siffror så jag har egentligen ingen riktig förhållning till siffrorna, så jag frågade hur lång tid – i snitt – det brukar ta för CI-patienter att komma upp till 70%. Hon skakade på huvudet och sa att det är inte många som över huvud taget når dit. Hon berättade om en patient som efter över ett års tid nått dit, men några fler kunde hon inte komma på på rak arm. Samme patient hade även haft samma mål som jag har; att få musik att funka. Och han hade tydligen lyckats, efter ett år.

Det gav mig lite mer hopp. Det går alltså att knäcka koden för att få igång musiken, jag vet bara inte hur ännu.

Jag visade henne även audiogrammen (se denna bloggpost) och hon höll på att tappa hakan. “Det är ju helt fantastiskt!”. Strax därpå tog batteriet slut, vilket var hemskt trist för jag hade gärna velat prata mer. Vi hade pratat i närmare 45 minuter och det hade säkert gått 45 minuter till.

Hennes rumsgrannekollega, AH, är den audionom som sparkade in mig på CI-banan för många år sen. Hon hade heller ingen patient så jag hade hemskt gärna velat växla några ord med henne, men utan batteri blev det inte så långvarigt. AH och LK stod och körde teckenspråk (vilket jag till viss del kan läsa) men det är roligare att prata så jag får göra ett nytt försök nästa gång jag ska till SA och träna.

Och då ska jag bannemig ha ett reservbatteri.