20:00
Idag var jag med dottern på Teddys Lekland och fick för första gången chansen att prova programmet “antibuller”. Det funkade förvånansvärt bra – 100 lyriska ungar i bakgrunden filtrerades bort och det var inga problem att prata med dottern. Det var det inte i normalläget heller, men skillnaden var att då var de övriga 100 ungarnas ljud en stor blobb som förvisso hördes, men inte störde.
En del har frågat om gårdagen, hur olika min testlåt lät. Så idag har jag tagit fram mp3-filer av de båda exemplaren. Lazy Jones är en låt från ett spel till Commodore 64. Ljudet är helt syntetiskt och är en slinga på ca 11.5 sekunder innan det börjar om. Väldigt enformigt, men väldigt bra referens.
Originalet, det “riktiga” ljudet, finns här:
Den felaktiga varianten finns här:
Märk väl att den felaktiga varianten lät snarlik originalet, tack vare att CI filtrerade bort skräpljudet. Det var därför det var så svårt för mig att avgöra vad som var rätt och vad som var fel. När jag bad hustrun testlyssna igår kväll blev hennes ögon större än stekpannor när hon kom till den felaktiga varianten. Jag själv kan inte höra hur illa den måste låta, men av hennes reaktion att döma lät den infernaliskt överjävlig.
Jag har testat lite mer med musik idag (fortfarande bara gamla Amiga-moduler och C64-siddar) och kan konstatera att det mesta låter okej. Vissa samplade instrument låter lite som leksaksljud, men tack vare att takten och rytmen fortfarande finns kvar för den övriga musiken är det inte så värst störande, vilket är bra. Det viktigaste för mig är att det går att känna igen vad det är, för jag har allt lagrat djupt ner i minnesbankarna och har detta som referens och extrapoleringsfaktorer ifall något blir galet.
För att citera Henrik igen: Hjärnan alltså, galen manick.
Jag har inte haft CI i två veckor ens, och i och med jordskredssegern igår kväll – då jag hittade kopplingen mellan CI och teleslinga – innebär att jag är mer sporrad än förr att få det här systemet att funka. Audionomen sade “hjärnan är väldigt samarbetsvillig”, och det är min uppgift att dressera om den. Det som alla sagt om att “det tar upp till ett år att träna om hjärnan” verkar vara ett mycket kortare projekt än vad jag först förutsett. Dessutom: läkaren sade till frun “räkna inte med mirakel den första månaden”.
Jag börjar undra om gårdagen inte var ett mirakel trots att jag egentligen inte gjort något särskilt, bara hittade lösningen som låg framför näsan på mig, men att mot alla odds få musiken att funka kickade igång hackern i mig – här ska hjärntränas!
—
21:00
Har testat lite mer nu. Vangelis hör till en av mina favoritkompositörer, så jag testade Conquest for Paradise (tack Nils för tipset!) samt Opera Sauvage – L’enfant, samt den givna klassikern Köppebävisan och Heaven’s on fire för att få in lite tal också.
L’enfant
Det pulserande ljudet i början låter som det ska, men piano-klinkandet gör det inte. Pianot är har en hel del distorsion i sig och instrumentet låter som ett elektroniskt, pulserande, ljud. Ju mer låten kommer igång desto mer pulserande, “runda” – eller hur man nu ska uttrycka det, ljud kommer in i bilden. Grundrytmen finns där, men det aggressiva pianot från originalet är borta. Väldigt trist.
Conquest for Paradise
Snarlikt här, introt har rätt rytm och takt men det hörs direkt att det är något som inte stämmer riktigt. Ljuden är lite rundare, men inte så det stör faktiskt. Däremot, när mansrösten (tror jag det är) tar ton låter det som en kyrkokör beståendes av brunstiga sälar som sjunger kanon, och ju mer de tar ton desto mer rubbad blir låten. När introt och mansrösterna passerat ökar låtens … vafan det nu heter, crescendo? Totala volym, så att säga, och här distar ungefär allt ut till det elektroniska pulsljudet. Det går att höra att det är Conquest of Paradise, men det låter inte vackert. Trist.
Köppebävisan
Bengt Pegefeldts klassiker. Direkt i början är det ett par drag med en akustisk gitarr. Denna låter som en mungiga, och det gör den även låten igenom. Inte alls så det stör, men det är definitivt ingen gitarr som spelas. Bengts röst hörs klart och tydligt (vilket bevisar styrkan i CI:t – det har svart bälte när det kommer till tal), men rösten låter som den är körd genom en vocoder med en bandpassfrekvens som ligger mellan telefoni och normalt röstläge. Ok, det sista låter antagligen obegripligt, men faktum är att det Bengt säger/sjunger hörs, men rösten är inte riktigt hans. Ska jag vara ärlig så är ingen annans röst det heller, inte ens min frus.
När barnakören kommer in i leken i låten låter det mer som gurglande röster. Jag vet att det är en skara barn som sjunger, men det låter inte som det.
Heaven’s on Fire
Här blev det för mycket för processorn. Hela låten kan nog sammanfattas som fyra prepubertala ynglingar sjungandes rakt in i en kakburk, spelar in ljudet på en Sony Walkman, kör låten genom en mp3-packare 4-5 gånger innan den slutligen spelas upp.
Kort sagt: det låter rent förjävligt. Hårdrock sket sig stenhårt. Synd, för det är en förbonkat bra låt.
Slutsats
Det går att lyssna på “vanlig” musik, men inte helt utan artefakter eller WTF?-situationer. Elgitarrer och bas har för stor dynamik för att processorn ska orka med. Lugnare låtar går bättre, men renodlat instrumentala låtar (Vangelis) har svårare att få med ett rent ljud även om takt och ton finns där.
Under tiden jag gjorde det här korta, helt icke-forskningsmässiga, testet insåg jag en sak. Jag har fortfarande kvar mitt högra öra och min Phonak till den. Örat är visserligen skitkasst (~10% hörbarhet utan hjälpmedel, ~30% med) men Phonak-snäckan förstärker ljudet med mycket högre dynamik än vad CI gör. Det gör att jag fortfarande kan höra låten “bra” på höger öra.
Min tanke här var följande: lyssna på musik med både CI och Phonak. Lägg ljudvolymen på snarlik nivå, och sätt sen hjärnan i stenhårt arbete: ta ljudet från höger öra, det “rätta och rena” ljudet, säg till hjärnan att “så här ska det låta, se till att det låter så i vänster öra”.
Mission Impossible? Kanske. Antagligen. Med stor sannolikhet.
Men jag har en åsna här, och den säger samma sak hela tiden: