23:00
Idag blev det ett genombrott. Jag är helt i extas och vettefan om jag kommer kunna sova inatt.
Den korta varianten:
MUSIK!
Den längre varianten: Jag har av och till under veckan som gått labbat med musik. Det har sagts många gånger om att musik via CI blir helt skrot, och jag har vid ett par tester kunnat konstatera det.
Men, ett enda nederlag klubbar inte en åsna. Istället vaknar åsnan och letar omvägar, och det var precis vad som skedde inatt.
Det jag gjort är att jag “tittat” på en (enda) låt jag kan i ryggmärgen för att på så sätt försöka träna på den, försöka hitta enstaka noter/takter/nånting att suga åt mig. Så här såg låtens vågform ut:
Dvs, en enda stor sörja av information. Inte mycket att hämta härifrån, men det var detta jag försökte med under nästan hela veckan.
Av någon anledning fick jag för mig att koppla in teleslingan i datorn, för att testa CI:ns T-läge när jag kollade en film. Kort sagt innebär T-läget att CI:ns mikrofon hoppas över och ljudvågorna hamnar direkt i processorn, för vidare bearbetning innan ljudet når hjärnans hörcentra. Det blir ett renare ljud, fast just den biten var inte så relevant här utan just att jag fick idén att testa T-läget fick mig att tänka ett varv till.
Låten som syns i vågformen ovan är Lazy Jones av David Whittaker, och den är baserad på en vågform som kallas för sågtand. I och med att det lät skrot för mig fick jag idén att det är kanske just sågtänder som får CI-processorn att balla ur. Fouriertransform av en sågtand innebär en sablans massa harmoniska sinus-kurvor, vilket antagligen får vilken ljudprocessor som helst att göra i byxan, så jag bad en person att hacka om Lazy Jones så att den låten använde en sinusvågform istället för sågtand.
Sagt och gjort, 10 minuter senare hade jag den nya sid-filen som jag testkörde. Funkade prima rakt av, direkt i teleslingan. Min hypotes om att det var sågtanden som sabbat tycktes vara bevisad. Men, här gjorde jag ett nytt test. Istället för att spela upp låten via Audacity spelade jag upp Lazy Jones direkt i originalformatet, och voila: låten gick att höra utan några som helst problem.
Wtf?
Nånting är fel här. Varför går det inte att höra exakt samma låt, wav-konverterad, i Audacity? Varför ser vågformen helt skit ut där?
Och där, precis där, trädde lösningen fram som på beställning. Jag har under den här veckan angripit problemet från helt fel håll. Ansatsen har varit att konvertera allt ljud till wav-format för att kunna se ljudet. Med en visuell vågform som referens skulle det vara lättare att tolka ljudet, trodde jag. Den teorin var inte fel på något sätt, men jag gjorde ett handhavandefel. Ett gravt sådant, som välte hela den praktiska tillämpningen av min teori.
Se följande vågform:
Denna är också från Lazy Jones, men med helt annorlunda utseende. Den här vågformen spelas upp utan problem, den går att tolka precis som om inget hänt. Enda skillnaden från förr, pre-Ciborg, är att lite av basen är försvunnen. I övrigt är musiken samma.
Så var låg felet? Varför ser och låter vågform #1 förjävlig ut medan #2 ser och låter perfekt (givet omständigheterna)?
Svar: unsigned respektive signed.
Det är programmeringstermer jag inte har en aning om vad de heter på svenska, men kort sagt: unsigned tillåter inga negativa tal, så halva vågformen (allt under 0) klipps antingen bort eller negeras för att hamna ovanför 0. Tänk absolutbeloppet av en sinuskurva. Du får en kurva som ser ut som banan en studsande boll rör sig, ungefär.
Signed tillåter negativa tal, vilket gör att hela vågformen (över och under 0) får plats, vilket gör att vågform #2 ser ut som den gör, och låter som den gör.
Handhavandefel, hela jäkla veckan. Nu löst.
Frågan är om jag kommer att kunna sova inatt. Jag är inte särskilt sugen på att stänga av xmp, utan istället spinna vidare med nästa modul av Romeo Knight.