05:20

Jag börjar den här posten med att sammanfatta gårdagen, och sen påpeka att jag hädanefter kör en bloggpost per dag. Att splitta upp posterna som jag gjorde igår blir väldigt rörigt, så jag kommer att tidsstämpla styckena när de skrivs. Detta gjorde jag tidigare, vet inte varför jag slutade.

Igår blev jag alltså inkopplad. Med mig till Sahlgrenska hade jag SA (vars exakta yrkestitel jag inte känner till, men hon är/var min och hustruns teckenspråkslärare) från Vänerparken – ett dövcentrum, eller hur man ska uttrycka det, i Vänersborg. Eftersom frun fick förhinder var det uppskattat att ha SA med som stöd/hjälp, så jag inte ensam blev inkastad i en helt ny värld.

Innan själva inkopplingen gick jag och audionomen, AS, igenom lite detaljer. Vad som ska ske, hur saker funkar, vad jag ska göra, etc. Processorns RF-sändare fästs med en magnet mot implantatets mottagare i skallen. Mottagaren har också en magnet för just detta ändamål. Två faktorer spelade in här:

1. Jag har rätt mycket hår
2. Operationsområdet är fortfarande svullet

Ovanstående gjorde att det var lite knepigt att få magneterna att fästa, så AS fick sätta på först en extra magnet, och sen en till, med den skämtsamma kommentaren “Du är tjockskallig!”. Skrivtolken som var med reagerade på kommentaren och skrev ut en smiley på skärmen. Det är skönt att se att två proffsiga yrkesmänniskor HAR humor, trots allt. Det har ju varit lite brist på det, som jag skrivit om tidigare, inom vården. Humor är viktigt för mig. Man måste kunna skämta om gravt allvarliga saker, få lite distans på det hela.

Efter magnetstrulet var det bara att tuta och köra. Första testet gick ut på att med olika frekvenser leta upp min smärtgräns. Tre eller fyra olika ljudpulser skickades in, och jag hade ett papper med en “volymskala” framför mig som jag skulle peka var volymen befann sig. Allt startade med så låg volym som möjligt för att inte vålla skador, och sen ökades det successivt.

Första ljudpulsen, en stark baspuls, var häpnadsväckande. Som jag skrev igår så lät inte ljuden som någonting alls tidigare – ingenting jag hört under mina 38 år kan liknas vid ljuden så jag kan dessvärre inte beskriva dem i ord. Det enda jag kan säga om dem är att de passar lysande som bakgrundsljud i en scifi-skräckfilm ute i rymden nånstans.

När de initiala ljudpulstesterna var klara, dvs när vi hittat min “lagoma nivå”, var det dags att koppla in mikrofonen. Jag satt på helspänn och hade ingen aning vad som skulle hända härnäst.

Mikrofonen på. AS säger inte ett ljud, men tar sina fingrar och tap:ar dem försiktigt i bordet. Den surrealistiska ljudblobben i huvudet reagerar, och följer fingrarnas mönster samt förväntade ljudkurva, men det fanns noll och ingen chans alls att på något sätt någonstans kunna urskilja att det var fingrar som duttades mot ett bord.

AS vänder sig om, fortfarande utan att säga ett ljud, tar upp två A4-ark och skakar dem försiktigt. Ljudblobben reagerar även här, och på samma sätt som tidigare; ljudmönstret rör sig i rörelser som är förväntade av papper som prasslar ihop.

Därefter börjar AS prata, lugnt och försiktigt. Jag var för upptagen av fascination, “WOW!”-känsla samt förvirring, så trots att jag bara satt en meter framför henne kunde jag inte höra vad hon sade eller ens läsa på hennes läppar. Ljudblobben rörde sig i takt med hennes prat, men det gick inte extrahera information.

På något magiskt vis ploppade vissa av hennes ord upp mitt i ljudblobben i huvudet. Det var inga rena ljud, inga ljud som ens kan jämföras med någonting tidigare, men det var ändå ord som kunde uppfattas. Knappt tio minuter senare kunde jag utan problem uppfatta hennes Göteborgska.

För att citera min vän Henrik: “Hjärnan alltså, galen manick”.

En lite trist sak med inkopplingen är att jag fick inte filma, så att min fru kunde få se det senare (och jag själv, om några år). När jag ställde frågan då jag kom dit såg AS tveksam ut men gav sig iväg för att prata med någon. Svaret löd att det är emot deras policy; de tillåter inte filmning i någon form på sjukhuset, inte ens för eget bruk. Trist, men bara att gilla läget.

Efter inkopplingen och lite ordtester med SA gick jag och AS ner till en läkare, efter min begäran om att kolla upp operationssåret. Ett oläkt sår samt en knöl vid örat gjorde att jag ville ha det kollat. AS trodde såret berodde på en sutur som stack ut. Jag tror det var detta, för läkaren drog och slet och hade sig rejält bakom örat, stoppade mitt uppi allt och frågade “Gör det ont?”. “Nej, karva på du”, sa jag. En stund och en specialtejp senare var det klart, och vi gick tillbaka till AS’ kontor.

Det hände inte så mycket mer hos henne mer än att jag fick information osv, utan det var dags för ett besök till CI-pedagogen, ME, som låg i samma korridor. Har träffat henne förr, mycket lättpratad kvinna.

Första testet hos henne bestod i att hon tog fram en kortlek, blandade den och höll sen för munnen medan hon läste upp kort för kort ur hela leken. Bortsett två kungar klarade jag alla kort. Hon sa att just kungarna är svåra på grund av ng-ljudet. Jag bommade egentligen alla fyra kungar, men efter att jag bommade de två första visste att det grumliga ng-ljudet var en kung så med ren deduktion prickade jag de två sista.

Därefter tog hon upp flaggor och lade på bordet, läste sen upp färgerna på en av dem och jag fick plocka den flagga som var rätt. Det sista testet bestod i att hon lade fram nya flaggor, sade namnet på ett land och jag fick plocka motsvarande flagga.

Jag fick sen rekommendationer att börja med ljudböcker. Det är utmärkt träning för taluppfattning, och det finns ljudböcker att låna på biblioteket via en app, så detta ska jag göra. Jag nämnde här att jag har hela samlingen med Lindeman (Hasse & Tages sketcher) som jag kan i ryggmärgen sen 20 år tillbaka, och detta tyckte hon var perfekt.

Vi satte punkt där och jag begav mig till Femman-huset för att äta lunch. En liten tabbe jag gjorde var att inte kolla upp restiderna hem så det slutade med att när jag ätit klart hade ett tåg precis avgått, så jag fick slå ihjäl en timma på centralen. Det var ingen höjdare alls, men bara att gilla läget. Frun tyckte per SMS att jag skulle testa CI på centralen, vilket jag också gjorde. Lång historia kort så krävs det jedi-skills för att klara av det, så jag stängde av allt efter väldigt kort stund.

Kom hem nästan prick klockan 14:00 och hade ca 3h för mig själv innan de andra kom hem, så jag startade CI och testade runt lite i lugn och ro. Sekundvisaren på klockan, radion, sitta i soffan, gå med knarrande tofflor, poppa med läpparna, etc. Enkla ljud bara för att se hur ljudblobben i huvudet reagerar på dem.

Mikron gick an, men köksfläkten var som att dra igång en jumbojet rakt in i huvudet. Matlagning kommer därför att bli en smärre utmaning framöver, iallafall tills jag tränat in fläkten i huvudet.

Ca klockan 17 kom de andra hem. Båda barnen stentrötta, och ljudnivån var därefter. Här var en utmaning utan like, men jag lyckades efter en del om och men få dottern att lugna sig när jag gick fram och visade vad jag hade fått under dagen. Hon är nyfiken av sig och tittade och hade sig, innan det var dags att äta.

Kvällen flöt på rätt ok, och när barnen väl hade lagt sig passade jag på att tvinga frun att prata lite, så jag får testa lite mer. Hon plockade fram lite tidningsartiklar på mobilen och hade högläsning. Jag var lite övermodig och skulle testa om det gick att titta åt ett annat håll. Det var svårare än väntat, och jag lyckades bara extrahera ett tresiffrigt tal (som dessutom var 33% fel) ur det hon läste upp. Jag kommer med andra ord att få fortsätta läsa på läppar ett tag till.

Jag var draktrött efter att ha CI inkopplat i 6 timmar konstant efter att jag kommit hem så jag lade mig tidigt, runt klockan 20. Sov till 03:30 då dottern väckte mig, somnade om och gick upp 04:50 (10 minuter innan vibratorn gick igång). Lugn och ro är vad jag behöver innan det är dags att åka till Sahlgrenska igen.

Det var dag 0 det. Nya tag imorgon.