21:00

Här sitter jag i soffan, med mindre än 12 timmar kvar till inkoppling. Det har gått en månad sen operationen, och den månaden har gått snabbare än väntat. Första veckan gick segare än sirap i en påse klister på grund av bieffekter av det mesta, men sen gick resten relativt snabbt att traggla sig igenom.

En intressant sak jag upptäckte i veckan var när jag dammsög. Du vet när du kopplar loss munstycket och för slangen in i ett hörn? Det är ett sablans brus. Detta brus uppfattade mitt vänstra öra. Det gick inte att höra att det var “brus”, men örat reagerade på att det var ljud. Egentligen är det här en omöjlighet eftersom snäckan är helt sönderköttad, men det var definitivt en tankeställare.

Angående imorgon vet jag inte riktigt hur jag känner. Jag känner mig inte stressad eller nervös, men troligen är jag det. Eller mitt undermedvetna, eller nåt sånt. Jag tror det eftersom de senaste två-tre nätterna har jag sovit uruselt. Jag har lagt mig “i tid” (2-3h innan midnatt) men inte somnat förrän klockan 1-2 på natten. Det måste vara latent stress på något vänster.

Jag vet vad som väntar imorgon, och samtidigt har jag inte en jävla aning. Om allt går vägen kommer en helt ny värld att öppnas. Gissningsvis på ett fullkomligt chockartat sätt. Jag tänker på Sarah Churman (se denna bloggpost) och hur hon reagerade. Skillnaden är som jag skrivit tidigare att hon gick från stendöv till hörande, från beckmörker till zenit-solljus, på en halvsekund medan jag åtminstone haft ficklampeljus hela tiden. Likväl borde jag bli totalt bländad av helljusen från en mötande bil, kanske, men det är svårt att säga på förhand.

Klockan 05:00 imorgon rasslar vibratorlarmet, och under förmiddagen blir jag The Ciborg(TM).

På riktigt.