20:30

Det är fyra dagar kvar till inkoppling. I ärlighetens namn har jag inte tänkt alls på det. Det som sker på torsdag är stort, riktigt stort, men inte lika skrämmande som operationen. Därför har jag inte reflekterat över det, utan gör det först på torsdag under resan till Sahlgrenska.

Tror jag, iallafall.

Rent fysiskt sett är jag i toppform. Den enda lilla skavanken som är kvar sen operationen är den bedövade tungan. Kirurgen sa “det växer bort med tiden”. Hon vet nog vad hon pratar om, men jag är lite halvt nyfiken på vilken tidsrymdsenheter vi pratar om här. Det är fyra veckor sen jag opererades, och jag har fortfarande kvar den här bieffekten.

Sett på det hela, och ställt mot alla risker jag kunde åka på, är det här en fis i universum. Riskerna var enorma; inte vakna upp från narkosen, få ansiktsnerven kapad – och förlamning som följd, oupptäckt anatomisk defekt som gjorde att implantatet inte skulle passa, etc. Så sett till den biten så är en lite bedövad tunga ingenting mot ett permanent bedövat, förlamat, ansikte.

Jag har berättat för min dotter, tre år gammal, vad som händer på torsdag. Hon är ruggigt intelligent, så även om hon inte riktigt förstår vad som kommer att hända tror jag innerst inne att hon ändå förstår konceptet. Hon förstår att jag inte hör nånting alls på vänster öra, och dåligt på det högra, för hon artikulerar lite extra när jag ber henne upprepa sig, kommer närmare om hon är för långt bort, etc.

Att få möjligheten kunna föra ett prickfritt samtal med henne, frun, och i framtiden även sonen – ett år, är något jag ser fram emot.

Rejält.