21:00

I denna bloggpost skrev jag om hur det stendöva, opererade, örat reagerade på kraftiga diskanter. Idag hände något helt sjukt.

Dottern var lite grinig inför sänggåendet tidigare ikväll, och drog loss en rejäl salva ramaskri i protest. Ljudet var så högt att vänsterörat reagerade, men eftersom jag inte hade en öronpropp till hands stack jag in lillfingret och allt var frid och fröjd.

Trodde jag.

Örat reagerade fortfarande, trots att hörselgången var totalt blockerad. Det fanns därför ingen som helst möjlighet för skriket att ta den vägen, via trumhinnan, in till snäckan.

Den enda förklaringen jag har till detta fenomen är att extremt starka diskanter på något – för mig helt oförklarligt – sätt fortplantar sig via magnetkontakten på mottagaren som sitter i skallbenet, och går sen via elektroden rakt in i snäckan. Det är det enda sättet jag kan komma på, enda tänkbara möjligheten / förklaringen till det här fenomenet. Men samtidigt är det rejält W-T-F? på det, för det är på snudd till osannolikt. För mig, som lekman, som inte ens har vitt bälte i mänsklig anatomi. Jag ska definitivt framföra denna hypotes till de Som Kan, på Sahlgrenska.

Min sen många år tillbaka teckenspråkslärare, SA, kontaktade mig per SMS imorse och meddelade att hon följer med mig till Sahlgrenska den 3:e mars, när systemet ska bootas. Med tanke på att frun inte har möjlighet att följa med så var det här trevlig information. Då har jag iallafall ett känt ansikte närvarande, vilket jag tror kan vara till en fördel med tanke på vad som väntar; en helt ny värld av sinnesintryck, där jag troligen kommer att vara väldigt förvirrad.

—

Tidigare har jag skrivit om att smaksinnet är helt åt hel#£$¤ i och med att tungan fortfarande är bedövad. Det finns en bieffekt till som sitter kvar, och det är att om jag böjer mig framåt – eller har huvudet i lågläge – blir det ett såpass stort tryck i hela huvudet att jag hör sämre. Så fort huvudet planar ut / jag ställer mig upp återgår allt till det normala, dock, så det är ingen permanent jobbighet, men likväl en effekt (eller defekt, snarare) som definitivt inte skäms för att vara förutsägbar.

På det hela taget känns det lite vemodigt. Nu när såret har läkt och jag väl börjat lära mig hur mitt nya, halvt stendöva, jag fungerar efter operationen så kommer den informationen att nollställas den 3:e mars, och jag får lära mig ännu mer nytt. Kanske försvinner diskantkänsligheten, kanske försvinner luta-mig-ner-trycket, kanske försvinner smakhelvetet, kanske inte. Det är så förbonkat många okända variabler här, det är inget jag är van vid. Jag är typen som gärna vill ha koll på saker, känna till förutsägbara saker på förhand, veta vad som händer, veta vad som hänt, etc.

Det kanske är dags att begrava kontrollbehovet en gång för alla.