01:20
Det var några dagar sen sist jag skrev här, så här blir en komprimerad sammanfattning.
En sak som definitivt har kommit fram till ljuset är att jag mitt på dagen blir attacktrött, så jag har beslutat att lägga mig och sova minst 1-2h varje dag. Dessvärre har det inte blivit av de senaste två dagarna, så tröttheten är rätt ihärdig på eftermiddagarna.
Nivån på tinnitusen är numer godkänd, eller hur man ska uttrycka det. Den är på en nivå som är acceptabel, som inte utför massmord inne i huvudet. Igår hände dock något nytt på den fronten. Tänk dig att du åker en Stena Line-färja och står inne i tax free-shopen vid dryckesvarorna. När båten vibrerar järnet slår flaskorna mot varandra och det blir ett väldigt karakteristiskt ljud. Detta klingande ljud satt i huvudet, och förhindrade nattsömnen. Det var inget jobbigt eller smärtsamt ljud, bara “WTF?” över det hela.
I torsdags var det exakt två veckor sen operationen. Dagarna blir sakteliga bättre, jag orkar mer (bortsett den där timman efter lunch där ett gravt sömnbehov uppstår), det kliar inte infernaliskt förbannat på såret längre, och jag tror att jag är fysiskt redo för en uppstart. I och med att två veckor passerat innebär det att det är två veckor kvar till inkoppling, så istället för att räkna upp dagarna från operationen räknar jag nu ner till inkopplingen.
Den skarpsinte undrar kanske varför jag har en manuell nedräkning när jag har en grunka som räknar ner automatiskt. Säg att jag kollar tillbaka på bloggen om två år, då finns inte den automatiska nedräkningen kvar, och då kan det vara läge att själv hålla lite koll på tidslinjen. Typ.
Jag har fortfarande inte hört ett ljud från Försäkringskassan trots att jag skickat in ansökan om sjukskrivning. Det där gör mig lika sne varje gång jag tänker på det. Inte nog med att en svartbältad kirurg har skickat in ett intyg om sjukskrivning, detta är inte tillräckligt i FK:s värld. Jag måste, trots läkarens underlag, själv ansöka om sjukskrivningen, själv motivera varför jag ska bli sjukskriven, etc. Det där är så befängd byråkrati att det är sorgligt. Och ja, det innebär också att jag kan bli nekad sjukskrivning. Jag vet inte varför jag skulle kunna bli det, men risken finns, och om det sker vettefan vad jag gör. Jag är inte i stånd att bråka med väderkvarnar.
Den 3:e mars ska jag ner till Sahlgrenska för att boota systemet. Planen var att frun skulle med då, men dessvärre får jag åka ensam då hon inte kommer loss från jobbet. Lite trist, men det är bara att gilla läget. Schemat för dagen är “inkoppling, 09:00-11:00” och sen “träning, 11:00-12:00”. Det första med en audionom, det andra med en CI-pedagog. Jag har träffat båda förr. Den ena av dem var extremt lättpratad, medan den andra uppvisade en viss grad av inkompatibilitet med vår personkemi. Visar det sig bli samma även denna gång blir det att klistra på ett pokerfejs och “fake it till you make it”, för jag ska träffa båda dessa personer inte mindre än fyra gånger på relativt kort tid.
Ibland sitter jag och bollar lite med tankarna. Som det är nu är jag permanent stendöv på vänster öra i och med att de har härjat loss ordentligt inne i cochlea. I och med att elektroden sattes in mördades de fåtal hörselhår jag hade kvar. Även om elektroden dras ut så växer inte håren tillbaka, utan örat är stendött för all framtid. Dock med en lite märklig bieffekt; örat reagerar på höga/kraftiga diskanter. Jag hör inte ljuden i fråga, men det drämmer till en smärtspik i hela huvudet om ett sånt ljud dyker upp. Exempelvis om jag hamrar med en gaffel på diskbänken, eller krockar två glas hårt, eller står och tittar på hockeyderby – som i torsdags – med över 1000 pers runt omkring mig.
Hur det ens är fysiskt eller medicinskt möjligt vet jag inte, men det är ett faktum. Det har fått mig att fundera på om jag ska sätta i en öronpropp, typ E*A*R, eller liknande, för att värja mig mot plötsliga ljud. Rent upplevt ljud-mässigt sett blir det ingen skillnad för mig, men örat slipper åka på en smärtspik.
Vidare har jag funderat lite på den initiala inkopplingen. Vad händer? Kommer det funka? Blir det skrotljud för hela slanten? Går det att urskilja något som helst ljud direkt? Såna frågor. Om 12 dagar vet jag, men det är 12 dagar dit. Har väntat i 16 dagar nu och vill innerst egentligen bara att allt ska vara klart.
Klockan är nu kvart i två på natten. Jag är draktrött men har tappat alla mina sömntåg. Ettåringen, som är snorig, ligger i vagnen och vaknar titt som tätt, så jag misstänker att det här blir en lång natt i soffan. Eftersom jag missade min planerade dagssovning idag är jag på snudd till förstörd av trötthet. Jag vill lägga mig ner och sova en vecka, minst, men det krockar lite med att nästa vecka är det sportlov och grejer så då får jag och barnen hitta på några roliga aktiviteter så att de inte möglar av tristess. Men innerst inne vill jag inget hellre än att gömma mig under offerkoftan, slå på egoismen och bara sova. Sova, sova, sova.
Gäspar som en tok nu, och varje gång jag gäspar hårt stramar huden på huvudet, och som följd av det även implantatet. Det kliar inte lika mycket nu som tidigare, men ibland vill jag gärna ta fram en stålborste och riva loss rejält på hjässan. Eller, ännu hellre, bakom örat. Jag har känt efter där lite smått, och det mesta är läkt men det är några få “bulor” kvar. Misstänker att det är ett par suturer som inte lösts upp ännu, eller så kan det rentav vara ärrbildning som börjat. Får be frun kolla på det imorgon.
Innan jag gäspar käken ur led ska jag nu passa på att göra ett sovförsök. Barnen vaknar om 3h, så lite sömn är bättre än ingen alls.