Jag somnade sent, klockan 1, av olika anledningar. Det var mycket som snurrade i huvudet, grav tinnitus, trötthet, lättnad, stress, hela köret. När jag väl somnade så sov jag dock bra. Sängen var smal så jag hade en viss rädsla för att ramla ur. Jag hade också två droppnålar (modulo droppen) isatta, och dessa ville jag helst slippa riva upp.

Klockan 07:30 blev jag väckt av en sköterska, mitt i min livs skönaste sömn. “Bara gå din väg”, sa jag inte, men när hon väl gick iväg så lade jag mig för att sova igen. Fem minuter senare kommer hon in på nytt och väcker liv i mig, drar bort för gardinerna och vägrar ge sig. Jag ska upp, tydligen.

En rullstol kommer inrullandes, och här kom jag på att jag har en tid inbokad på röntgen klockan 07:45. Men åka rullstol, liksom, när mina ben är helt friska? Nej, det kommer inte på fråga. Jag är macho, osv, jag kan gå. Både vaktmästaren – som skulle köra mig – och sköterskan gav sig inte, jag skulle sitta i stolen. Och jag skulle tydligen ha kläder på mig också, vad är det är för fasoner egentligen?

Jag fick på mig byxorna, men koftan struntade jag i. Den åsne-envisheten skulle straffa sig senare när det visade sig att vi åkte ner till källaren och kulverterna. Där var det griskallt deluxe, men eftersom jag redan visat min envishet skulle det vara en svaghet att ge efter, så jag slängde på ett pokerfejs och låtsades som ingenting. Frun hängde med bakom, och hade sen lite åsikter. “Den där vaktmästaren tog rätt långa kliv, det var svårt att hänga med!”.

I samma veva som jag lämnade avdelningen var det en säng som också skulle till röntgen. Av utseendet på patienten att döma var det en kvinna som fått samma operation som jag, samma dag. Hon var dock inte lika mobil som jag utan såg hemskt medtagen ut. På ett sätt ska jag kanske vara glad för åsnan i mig, och min avsky för tristesser, som gör att jag hellre anstränger mig lite extra för att inte bli som en säck potatis. Det har dock en baksida, skulle jag märka senare, och det är att för mycket ansträngning vid fel tidpunkt får Konsekvenser.

In till röntgen med två extremt lågpratande sköterskor. Jag iddes inte ens försöka läsa deras kroppsspråk, för det sade ingenting. De var hemskt svåra att kommunicera med, så jag sa “Jag hör er inte alls”. De fattade galoppen och använde sen fingergester för att visa vad jag skulle göra och inte när jag låg på britsen. Kanske fem minuter senare var allt klart, och jag blev utrullad i korridoren igen. Då var det kvinnan-i-sängens tur, och det tog inte så mycket längre tid för henne.

Vi båda satt respektive låg där och väntade på vaktmästarna som skulle skjutsa oss tillbaka. Tydligen hade jag, förmedlat via frun, fått stränga order om att inte gå själv. Verboten(tm), eller så, så det var bara att snällt sitta och vänta. Frun gick iväg på förhand för att lämna tillbaka passerkortet till hennes sovrum.

Tio minuter senare kom vaktmästaren. Dvs singular, inte två som vi väntade på. Hur ska han skjuta både säng och rullstol samtidigt? Han propsade på att ta sängen först, men jag hade inte tålamod att sitta där och vänta på att han skulle köra sängen först, sen komma tillbaka och hämta mig, så jag sa att “Jag kör rullstolen och går efter dig”. Han tittade konstigt på mig och såg ut att skratta tyst med öppen mun. “OK”, sa han, och så gick vi.

Ut ur röntgen, in i en hiss som med nöd och näppe fick plats med både rullstol och säng, upp till tredje våningen, ut till och igenom Hörselgången, fram till nästa hiss och invänta denna. Denna hiss var för liten för både säng och rullstol så jag blev erbjuden att ta första vändan till våning 4 (två våningar upp). Väl uppe tryckte jag ner hissen till den förra våningen precis när dörren öppnats, och ställde mig sen och väntade på att en sköterska skulle öppna dörren till avdelning 125. Under tiden hann hissen komma upp med sängen, och när avdelningssköterskan öppnade dörren stod han bara och skrattade. Jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det, men det i kombination med vaktmästarens skratt utanför röntgen fick mig att tro att det inte är särskilt vanligt med patienter som går själva dagen efter en CI-operation. Kul att kunna roa någon, iallafall.

Inne på rummet satt frun och väntade. Det är mycket väntan som gäller, men nu var vi båda hyggligt pigga och utvilade. Igår var det helt tvärtom för oss båda.

Jag var på väg att kalla på en sköterska för att höra om denne kunde ta loss droppnålarna då de inte längre används. Precis innan jag hann trycka på signalknappen kommer det in en sköterska som sa att hon var precis på väg in för att ta loss nålarna. Synkade tankar är bra tankar. När hon fått loss nålen som satt på handryggen syntes det klart och tydligt en rätt stor mängd intorkat blod. “Hade ni en praoelev här igår, eller?” sa jag. Den nålen måste de ha satt under operationen, kom jag på, för när jag åkte dit hade jag bara den som satt i armvecket. Det ena droppet var “vanligt dropp” (vad det nu innebär), och det andra var socker, salt och annat guck. Eller något sådant. Jag glömde ta foto på dropp-påsarna så jag vet inte exakt vad de innehöll. Jag minns orden “glucose” samt “fusion”, men inte mer. När nålarna var ute så frågade vi när vi fick åka hem. “Läkaren ska komma och prata först”, sa sköterskan. “De går ronden nu, och kommer snart”.

Det var sen dags att plock bort “pannbandet”, av bandage, jag fått. Under det satt det någon sorts skyddsgrunka rakt över det opererade området, men denna avlägsnades också. Allt som blev kvar är i princip en stor plastbit, tejpliknande, som sitter över området.

Två för mig helt okända kirurger kommer sen in och tittar lite på operationsområdet. De sa inte så hemskt mycket mer än att de skulle gå och läsa dokumentation för hur R (“min” kirurg, som var på möte i detta nu) hade lagt stygnen, och sen återkomma med någon info. Vi ombads vänta, så jag och frun började packa ihop mina tillhörigheter och snygga till rummet lite. Sköterskan som tog bort nålarna kom in med en sorts mössa att sätta över örat. “Den här skyddar mot väder och vind, men inte mer”, löd orden.

När rummet var ihoppackat gick vi till andra änden av avdelningen där det fanns lite soffor för oss att sitta i och vänta på kirurgen. Efter fem minuter kickade tristessen in igen så jag sa till frun att jag går ut och går lite, fixar inte att sitta här och vänta. Sagt och gjort, ut på en kort promenad och när jag var tillbaka mötte jag frun i dörren; vi får åka hem.

Klockan 10:00 lämnade vi Sahlgrenska och begav oss hemåt. “Jag måste ha mat, NU”, sa frun. Förståeligt, hon hade ätit en banan och en smörgås som jag smugglade in till henne från min avdelning. Hennes Visa-kort låg ju i min plånbok så trots att hon vaknade klockan 6 har hon inte kunnat handla något ätbart. Därför, istället för att ta E45 hem åkte vi E6 och stannade till vid IKEA i Bäckebol för att äta brunch. Därefter ringde hon tandläkaren, och sen åkte vi vidare hemåt mot Vänersborg. Mitt i bilfärden sa hon, halvt på skämt halvt på allvar, att jag är nog den grinigaste människa hon känner till.

Tydligen hade jag gnällt på nästan allt när jag låg på Sahlgrenska. Tristess är farligt för mig, det bryter ner mig och gör mig till en rejält sur människa. Jag måste ha något att mata hjärnan med hela tiden, annars flippar jag ut. Korsord är helt OK. Läsa funkar inte (jag är inte en läsperson). Vad som helst som gör att hjärnan måste aktiveras är helt ok. Knep/knåp, gåtor, hacka kod, vad som helst. Men bara sitta still på obestämd tid, det går bara inte.

Vi kom hem ca 12:15 till ett tomt hem då barnen fortfarande var hos dagmamman. Klockan 13 åkte vi till Vargön för att hämta den andra bilen hos barnens mormor, och sen tog vi var sin bil till Mariedal för att hämta barnen.

Sonen såg mig när jag öppnade dörren men reagerade inte nämnvärt. Dottern, däremot, sken upp som en sol. Jag vinkade henne till mig för att ge en kram, och det var med stor försiktighet hon vågade sig på det. “Vi får inte klappa det örat, för det gör ont, men detta örat går bra”, sa hon. Påklädningen visade sig sen bli lite av en utmaning, men det gick till slut och vi åkte hem. Frun och barnen åkte före och stannade till vid Statoil. “Vad står på?” sa jag. “Vi ska handla lite fika. Ha ett öga på sonen medan vi går in”. Sagt och gjort, han fick min nyckelknippa och var överlycklig.

Väl hemma fikade vi allihop och sen fick jag en enorm trötthet kastad rakt i ansiktet, så jag frågade om jag fick lägga mig en stund. Klockan 15 lade jag mig, somnade stenhårt, och blev väckt klockan 16. En timma var precis lagom.

Det jag kunde notera här var att precis när jag vaknat, och ännu inte satt mig upp i sängen, så var tinnitusen i princip borta. Ju mer jag vaknade till liv och rörde mig, desto mer kom mördartinnitusen tillbaka. Här har jag fått ett bra kvitto på att nu ska jag lägga åsnan åt sidan och faktiskt ta det lugnt, för en gångs skull.

Jag frös nåt förbannat när jag vaknade. Jag fryser sällan, så det här var ingen höjdare. Jag fick sätta mig i soffan och dottern bäddade ner mig under tre filtar. Det hjälpte. Sen sa jag till frun att jag skulle behöva en stor fluffig tröja att ta på mig. Hon gick då och hämtade en. Det hade varit coolt om det faktiskt var en ringbrynja, men det var det inte. Sjukt varm tröja (eller vad den nu kan tänkas heta), dock.

Man kan väl sammanfatta det hela som att jag är i princip smärtfri, det pulserar lite på örat (alltså det man kan rycka i på utsidan av huvudet), och det kan ibland bubbla och knastra lite, men det är absolut ingen smärta det handlar om. Gissningsvis lite fantomkänslor eller så. Yrsel är heller inga problem, såvida jag inte gör allt för hastiga rörelser. Att snabbt vrida huvudet är en Riktigt Dålig Jävla Idé. Jag kan inte vrida huvudet maximalt åt höger, för då stramar det i halsen på vänster sida, och den stramningen fortplantar sig till operationssåret, som då Känns. Samma gäller titta uppåt (tänk “ta sista droppen ur en cola-burk”), då stramar det nåt förbannat. Vrida vänster är inga problem. Att sitta i en bil på en grusväg är en Dålig Idé. Inte smärtsamt, bara Dumt och Dåligt.

Det absolut jobbigaste är tinnitusen. Den är en ren jävla mardröm, och jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med denna. Jag fick kvitto på att den lugnar sig precis när jag vaknat, så det är nog avslappningsövningar som gäller. Och att inte brusa upp, utan faktiskt ta det lugnt. Dels är jag inte 20 år längre, och dels måste jag låta mig själv vila annars kommer det här bli en hemskt jobbig månad.

Om ungefär 10 dagar räknar man med att såret läkt, och då ska jag själv ta av plåstret som sitter bakom örat. Det plåstret är vattentätt så det går att duscha osv med det, men man vill nog helst inte greja för mycket där utan bara låta det vara.

Summa summarum: Jag mår trots omständigheterna okej.

 

Blandade observationer

Mina två största problem är:

1. Tinnitusen, måste lära mig hantera den
2. Jag fryser hela tiden. Sitter nu i fåtöljen fullt påklädd under en filt och en varm laptop i knät, och ändå fryser jag så jag skakar. Det är dåligt.

Vid tryckutjämning (håll för näsan, ha stängd mun, andas ut) så reagerar bara höger öra. Vänster öra är med andra ord helt stendött, vilket förvisso är väntat, men det är jävligt läskigt. Som det är nu är jag både medicinskt och tekniskt stendöv på vänster öra i ungefär en månad. Fram till igår har jag inte haft möjlighet att exakt lokalisera ljud, och nu – med bara ett halvfungerande öra – blir den uppgiften inte direkt lättare. Nu är det inte bara att knalla över en gata, utan det vill till att jag kollar åt båda håll en extra gång. Sen en gång till, för säkerhets skull.

Hostar jag blir jag yr.

 

Resten av familjen sover sedan länge. Klockan är nu halv 1 och först nu – liksom igår – börjar jag bli trött. Det lite kluriga idag är var jag ska sova. Det bästa, säkraste, vore att sova sittandes i fåtöljen jag sitter i nu, men det innebär isåfall att jag inte kan fixa sonen om han vaknar då mitt vibratorlarm (som är kopplat till en mojäng som registrerar ljud) ligger i min säng. Ligger jag i min säng (ensam, frun sover med dottern i hennes säng) så finns det ändå en risk att jag vänder mig på fel sida mitt i natten, men det är nog en risk jag måste ta för nu börjar jag bli rejält dåsig och fåtöljen är inte lika bekväm längre.

Mot sängen.