Igår var det ett år sedan inkopplingen och planen var att skriva en sammanfattning av året som gått. Men som alltid är det inte helt lätt att planera vardagen som småbarnsförälder så det blev inget av just då, men idag är förutsättningarna bättre för att knappa ihop lite ord.

Ett år.

Det är rätt lång tid. Det är ungefär så lång tid alla läkare och övriga inblandade som jag träffat har sagt att det minst tar att träna upp CI. Jag och åsnan ställde alla tippare på skam, och knäckte CI-koden på under två månader. För det var så det var, under de två första månaderna så var allt nytt och utforskningsbart, men sen fanns det inga fler utmaningar för min del. På halvårskontrollen knäckte jag 99% på testet. 99%. Ett enda ord från 100%. Ett litet, fjantigt jäkla ord missade jag. Det är snuskigt bra resultat, trots att åsnan i mig såg det som ett sorts nederlag.

Folk som känner mig vet att jag avskyr tristess. Jag tål inte tristess, rent av. Det i kombination med att jag avskyr att vara sjuk / ligga efter, samt att jag är envis som en jävla åsna, gjorde att mina framsteg gick så snabbt som de gick. De inblandade (som jag hädanefter kommer kalla dem, dvs alla läkare, kuratorer, audionomer, etc jag varit i kontakt med) har sagt att det är extremt sällsynt att få så bra resultat så snabbt. CI-audionomen satt bara och skrattade efter det första testet. Kirurgen skakade på huvudet och bara log efter det första återbesöket.

Så, ja; allt gick över förväntan. Men det fanns även ett par stunder med rejäla dippar:

Att vabba två sjuka barn bara någon vecka efter inkoppling var en mental mardröm
Att inte känna igen min familjs röster var förödande

Det finns en rejäl nackdel med CI: noll och ingen som helst förmåga att lokalisera ljud. Det, rent ut sagt, suger som fan. Du kan stå en meter till höger om mig eller 30 meter bakom, jag hör dig lika perfekt. Men jag har inte en jävla aning om var du är. Helt värdelöst.

—

I december var jag på Vänerparken för att träffa LK (kurator) samt AH (audionomen som körde in mig på CI-banan). Den senare hade jag inte träffat på väldigt länge, så jag åkte dit för att synka allt. Väldigt trevligt och givande samtal.

—

I februari blev jag inbjuden till Sahlgrenska för att prata med en potentiell CI-patient. En ung, smart, kille som inte riktigt hade bestämt sig, och ME (CI-pedagogen) hörde med mig om jag kunde åka dit och prata. Absolut inga problem.

Väl där pratade vi om allt mellan antenn och jord, och det visade sig – efteråt – att jag gjorde det klassiska misstaget, som jag förbannat varenda människa att göra när de pratar med mig då min fru är med; de pratar med min fru. Om mig. I tredje part. Det gjorde mig fly förbannad varje gång. “Hallå, jag är här. Det var jag som ställde frågan, ge då inte min fru svaret!”.

Precis det misstaget gjorde jag. Den anhörige ställde frågor å killens vägnar, och istället för att ge svaret riktat till killen så gav jag svaret riktat till den anhörige. Dvs exakt samma sak som gjorde mig fly förbannad förr i tiden. Jag vet inte varför, men jag insåg då hur lätt det är faktiskt är att göra så. Att missa den som är lite utanför. Det förekommer överallt. Jag har bekanta som är rullstolsbundna med ledsagare. De i rullstol ställer frågor (t.ex i en butik) och ledsagaren får svaret. Exakt samma situation; den som är lite utanför / avvikande / icke-normal blir missad eller förbisedd.

Det är piss och jag skämdes en del efter mötet.

—

ME har förresten bjudit in mig till Sahlgrenska i mars igen. Den 21:a mars ska jag – tillsammans med tre andra CI-patienter – föreläsa för ett 30-tal personer. Berätta våra stories. Bakgrund, före/efter operation, våra upplevelser. Det ska bli spännande. Jag är inte världens bästa talare precis, men jag har å andra sidan inga problem att tala inför eller till publik. Särskilt inte när det gäller ett ämne jag kan ända in i märgen.

Tanken är att jag kort och gott ska berätta om allt. Jag tänker berätta massoe om åsnan, hur viktig den mentala inställningen är. För det är inte direkt bara att koppla på magneten och låta resten sköta sig själv.

—

Jag känner att jag börjar avvika en del från ämnet. Den här bloggposten var tänkt att bli en gigantisk blaffa med sentimentaliteter och tillbakablickar, men idag vill sig inte orden riktigt. Av någon anledning.

Bilder säger mer än tusen ord, så jag avslutar denna gång med en hel drös bilder från operationstillfället, både bilder jag lagt upp tidigare och helt nya.

—