Många har ställt samma frågor, om än vid olika tillfällen, så det känns relevant att plita ner ett par ord om det.
Språk
Det första gäller språk. Frågan som ofta ställts är “När du väl lärde dig att höra tal, behövde du även lära dig språket på nytt? Dvs, behövde du lära dig exempelvis engelska på nytt?”
Frågan är högst befogad relevant. Svaret är kort och gott “nej”. När jag väl fick häng på att dekryptera röster så kom språket med på köpet, så att säga. Jag behövde alltså inte lära mig svenska eller engelska, snarare var det så att jag – fortfarande med vissa problem – kunde börja kolla på TV utan att använda undertexter.
Fast riktigt busenkelt är det inte att köra utan text, för det krävs inte mycket omkringljud för att det ska störa perceptionen. Rena talprogram, t.ex Agenda eller nyheter, funkar bra. En actionfilm i värsta Hollywood-vaganza är helt kört; det är oftast för mycket jävelskap i både för- och bakgrunden på dessa filmer för att det ska kunna gå att uppfatta nåt.
Musik
Detta är nog den i särklass mest återkommande frågan. “Kan du lyssna på musik?”. Ja, det kan jag. “Låter det som vanligt?”. Nej, det gör det inte.
I tidigt skede av inkopplingen gjorde jag lite upptäckter och laborationer med musik. Rent krasst kan man säga att viss musik låter “ok”, men merparten låter “åt helvete, men lyssningsbar”. Tyvärr faller 80 tals-hårdrock under den senare kategorin, vilket är hemskt synd då den genren ligger mig varmt om hjärtat, men det låter alltså nåt så rubbat överjävligt att det är bortom all möjlighet till träningsbar. Den stora faktorn tror jag är att CI:s dynamikuppfång helt enkelt är för litet. Optimeringen ligger för talområdet, och musik har ju som bekant mycket större dynamik.
Min äldre bror ställde en intressant fråga en gång: “Har du bara testat att lyssna på mp3:or?”. Ja, det hade jag, och hans poäng här var att mp3:or är generellt sett så sönderkomprimerade att “finljudet” är bortköttat, och utan den informationen blir det ännu svårare för CI att återskapa.
Därför ställde jag en öppen fråga till vänner och bekanta, för att se om någon kunde ordna fram okomprimerade originalkopior på en handfull för mig kända låtar (kända som i “kan dem i ryggmärgen, minns dem sen barndomen”) för att göra ytterligare tester.
Resultatet på dessa tester var inte imponerande; det blir förvisso bättre ljud om det inte passerat genom en mp3-kodare först, men skillnaden är högst marginell. Piano låter dels som piano, och samtidigt inte. Min referens här är dock Vangelis – L’enfant och med tanke på att Vangelis är en trollkonstnär bakom en synth så är det tänkbart att pianoljuden i denna låt inte är ett riktigt piano. Därför kommer jag inte att ge upp hoppet om piano riktigt än, förrän jag träffar på någon som levererar riktigt pianoljud till mig för bedömning. Helst live.
Jag har gått och lurat på om jag inte kan ta mig till musikskolan här i stan och höra mig för om jag kan få lyssna på några elever som har svart bälte på just sitt instrument, och se om det kan ge något.
—
Kort sagt; jag har inte knäckt musiknöten riktigt än. Det sägs att en annan CI-patient lyckats med det, efter 1.5 år, så jag är övertygad om att jag på sikt också kommer att göra det. Jag har ju, trots allt, bara varit Ciborg i 7 månader än så länge.
Alla ljud som är icke-tal går bra att uppfatta när miljön runt omkring är lugn. Miljöer med bakgrundsbrus har alltid varit, är och kommer att förbli ett problem. Jag kommer aldrig att komma ifrån den biten, hur vass jag än är på att dechiffera tal, och det är bara att gilla läget där.
För grejen är ju, att om jag känner till mina brister och begränsningar så kan jag fokusera på det som faktiskt funkar.
Och det är så jag gör, också.