22:00
I brist på bättre rubriker stal jag den från boxningsmatchen mellan Muhammed Ali och George Foreman i Zaire 1974. Båda dessa herrar är / var tävlingsmänniskor av rang med en inbyggd åsna av sällan skådad rang. Det finns inte en chans att jag kan jämställa mig med någon av dem, mer än det faktum att min egen åsna har en rejäl portion krut i sig.
I tisdags denna vecka var jag på Vänerparken igen för att träffa SA och idka bland annat lite talpedagogik, eller vad nu den korrekta termen är; SA läser upp en drös ord, jag upprepar. Det låter enkelt, men det är skitsvårt. Ännu svårare är det nu när SA vet att “S” är extra svårt för mig då jag i princip aldrig hört detta ljud tidigare, fram tills dess att AS – audionomen på Sahlgrenska – höjde styrkan på 6kHz-diskanterna så att bland annat “S” blev mer framträdande.
SA rabblade ord med S. Många ord med S. S i början – “Sallad”, S i slutet – “Tusch”, S i mitten – “Missa”, S lite här och var – “Pussas”, etc. Hon gick verkligen all-in på att göra livet surt för mig, för här fick jag anstränga mig rejält. Men det är bra, för jag vet att om uppgifterna är för enkla tröttnar jag. Det här med att se ord på papper och få dem upplästa är på tok för lätt. Vissa behöver kanske det, men jag vill inte ha det så enkelt. Jag tittade antingen bort eller höll för ögonen. SA rabblade på.
Sen var det dags för Speech Tracking igen. Här passade jag på att fråga lite mer om diagrammet, exakt vad det innebär rent generellt och vad den tjocka linjen vid 50 ord / minut innebär. I princip är diagrammet bara för att hålla lite koll på var jag ligger. Det används inte för att mäta hur svart bälte någon har på vissa texter, eller liknande. Det tjocka strecket var “medel”, eller något sådant. Diagrammet har sitt max på 70 ord per minut. Förra gången jag gjorde testet hade jag 53 ord per minut, återstod att se om jag skulle klara att slå det den här gången.
Facit: med CI inkopplat i 18 dagar knäckte jag 69.6 ord per minut. Vojne.
Man skulle kunna se det som att det inte är någon tävling, men för att få mig själv att komma framåt gör jag allt till en tävling. Och jag jävlas med mig själv hela tiden genom att försvåra saker, som att titta undan när någon pratar, just för att piska mig själv så att åsnan går framåt även under sämsta tänkbara omständigheter. Att stå i iskallt pissregn där regndropparna skär som skalpeller mot ansiktet kan få vem som helst – även jag – att bara ge upp. Det är i såna skitlägen åsnan är förjävla bra att ha till hands. Get busy living, or get busy dying. Liksom.
SA var lite förbluffad över hela tisdagens session. Vissa S-ljud fällde totalt krokben på mig – minns just nu inte alls vilka de var men de gick verkligen inte hela vägen in i huvudet – men på det hela taget var det win för hela slanten. SA tror det har att göra med att jag varit perfekt hörande en gång i tiden – en gång för jävligt länge sen. Detta gör att jag har en bra grund att stå på, nu är det i princip bara att vattna och gödsla så kommer resten på egen hand allt eftersom.
Ljudblobben finns knappt kvar längre. Allt går åt rätt håll, och jag är benhårt motiverad för att finslipa saker och ting. Främst musik. Där har jag en plan som jag på något jävla sätt ska ro i hamn. Jag vet inte hur, men det ska gå. Så är det, because reasons.
—
Den här slemmiga tentakeln (eller ja, inte exakt just den här) sitter inopererad i huvudet. De borrade och hade sig för att sätta fast något de kallar för en “klack”, där tentakeln krupit igenom, och som i sinom tid kommer att integrerad helt med skallbenet. Coolt värre.
—
Nu testar jag att lyssna på lite Simon & Garfunkel, med sådär-resultat. Det går till viss del att urskilja rösterna från musiken (som i princip bara består av akustisk gitarr) men rösterna är som väntat; låter som kastrerade tonåringar.
Bror min tipsade om att provlyssna med “riktig” musik, alltså direkt från CD eller liknande. Det finns en poäng där, då jag under mina tester bara använt mp3:or och dessa är komprimerade på ett sätt som troligtvis har mördat den rena informationen i musikflödet, så att säga. Nu återstår bara att hitta lämpliga CD-skivor att testa med. Hustrun har en hel uppsjö såna, men då vår bådas musiksmak är helt diametrala och inkompatibla blir det lite svårt. På sikt kanske jag kan testa den vägen, men jag ska nog börja med musik jag känner till sen tidigare så att jag har en bra referensram att luta mig emot.
—
Idag, torsdag, testade jag förresten något helt nytt: att ringa och prata i telefon.
Förr har jag använt en portabel teleslinga kopplad till mobilen, men i och med CI har det sagts att man kan prata direkt i telefon som alla vanliga människor gör. Efter att ha renoverat ett av våra rum hela förmiddagen var jag drakhungrig, så vad vore väl ett bättre test än att ringa en pizzeria och beställa mat? Ett perfekt test, eftersom dialogerna där följer en viss mall så jag tänkte att även om jag inte skulle höra ett skit skulle det räcka med att säga vissa saker efter tajmade pauser.
Sagt och gjort, jag ringde pizzerian.
För första gången på jag vet inte hur många jävla år stod jag alltså där med en telefonlur mot örat, hörde tut-ljuden, hörde en person svara, lade en beställning, hörde motfrågan “Var det bra så?”, svarade “Yesbox” och fick “10 minuter” som svar.