23:30
Förra veckan präglades av två febersjuka barn och en snorsjuk undertecknad, och denna vecka präglades av en stängd barnomsorg. Två veckor hemma med barnen gav inte så mycket tid att skriva här, så här blir en sammanfattning.
I måndags var jag hos SA, pedagog på Vänerparken här i stan. Där gick vi igenom lite övningar, hon läste meningar och jag upprepade dem, testade S-ljud, SCH-ljud, och annat. Gjorde också ett test som jag tror kallades för “Speech tracking”. Det gick ut på att hon läste upp meningar ur en bok, som råkade vara av den skånske fotbollsspelaren, för att sen mäta hur många meningar jag klarade på 5 minuter. Klarade, som i “upprepade utan fel”.
53 ord per minut fick jag. Den siffran säger mig inget, men SA sa att “det är bra resultat”, och markerade det på ett diagram. Mitt resultat hamnade över ett tjockt streck som jag gissade mig vill var medelvärde, eller liknande, men som sagt – siffran i sig sa mig inget, mer än att jag lyckades upprepa 53 korrekta ord per minut.
—
I onsdags åkte jag iväg till Sahlgrenska för justering #3 (av 4). Här hände det en rad intressanta saker och observationer.
Senast jag var här lät audionomen mig göra ett ordinarie hörseltest; lyssna på pip i en bur. Innan operationen låg min snittkurva nånstans mellan 80-90dB. I princip innebär det att ljud måste vara så höga för att jag ska uppfatta dem tydligt. Normalnivå hos icke-skadade människor ligger väl på 5-15dB eller så (här gissar jag bara).
Min låg på 30-35dB på piptested. En rätt rejäl jävla skillnad. Hon, AS, var dock inte nöjd med mina diskanter. De hade dippat till 40-45dB vilket i sig inte är dåligt jämfört med 80-90dB tidigare, men jämfört med övriga ljudkurvan var det dåligt. Dagens mål var därför att än en gång först lyssna igenom de 16 kanalerna på CI och sen säga vilka som låter lägre respektive högre än de övriga, och sen därefter höja diskantfrekvensen (6kHz).
Sagt och gjort, ändringen märktes direkt. Inte minst märktes det på S-ljuden, de stack igenom direkt. “Susa sugröret i säven”, eller vad hon nu sa, en mening med massa S i, var som att kasta nålar rakt in i huvudet. Diskanter har aldrig varit min grej, inte ens här, men jag lät den nya inställninen vara kvar så fick jag testa 1-2 veckor med den innan den sista inställningen. Hjärnan ställer ju om sig själv förr eller senare, och idag – fredag – märks inte S-ljuden lika hårt.
Gick igenom lite verktyg, hur man byter filter, hur man avfuktar batterierna, etc.
Gjorde sen ett nytt hörseltest. Har gjort det testet många gånger förr, en äldre herre säger meningar på formen “Nu hör du <ord>”, och jag ska upprepa <ord>. AS meddelade att jag gjorde samma test strax innan operationen, och där fick jag 0% rätt, tydligen.
“0%? WTF?”, tänkte jag, men innan jag hann säga något så underströk hon att “det resultatet betyder INTE att du inte hör(de) ett dyft, utan bara att du inte uppfattade orden”. Rättningen är stenhård; om ordet är “mört” (fisken) och jag svarade “mött” (som i “möta någon”) är det noll poäng. Alla fel var av den sorten; hörde ordet – nästan – och sen kuggad direkt på grund av det. Saken är också att meningarna är helt utan sammanhang. Med sammanhang hade jag med stor sannolikhet prickat de flesta, då min hjärna har svart bälte i att extrapolera information från otillräckliga källor.
Den här gången kändes testet som att det gick rätt ok. Jag minns att jag bommade helt på två ord, men gissade hyfsat på de övriga.
Audionomen satte sig vid bordet med ett leende som inte verkade vilja ta slut. Hon skrattade med öppen mun och visade mig ett papper innehållandes resultatet av provet:
52%
What the jävla fack? Femtiotvå procent?!
“Om du hade hört såhär bra innan operationen så hade du inte blivit godkänd som CI-mottagare”, sa hon sen, fortfarande medan hon log.
Okej, bra att veta.
Men, seriöst; FEMTIOTVÅ JÄVLA PROCENT?!
Och detta efter att bara haft CI i tretton dagar. “Räkna inte med mirakel första månaden”, som läkaren sa. Öhm, jo. Tydligen.
—
Till saken hör också att jag varit hemma med två sjuka barn i en vecka, sen en vecka till med två barn fulla av tristess. Det var rätt tuffa stunder; sonens gälla gnäll lät som en skadeskjuten katt, och vissa stunder ville jag nästan bara lägga ner hela skiten; det var fett jävla jobbigt att bara träna på gnäll-ljud istället för prat-ljud.
Jag har skrivit om ljudblobben tidigare. På något oförklarligt, megakosmiskt, sätt har den försvunnit och mer och mer ersatts med begripligt ljud. I princip är det numer mest bara bilar och okända ljud som plockar fram den obegripliga blobben. Hur fan hjärnan lyckas med sånt här Impossible Mission begriper jag inte.
—
Mitt i all träning märker jag att jag har en extremt trötthet som ligger och gror. Jag vet inte riktigt hur jag ska bräcka den. Jag är bara sjukskriven två veckor till, sen är det dags att lyda under AF:s piska igen. Det är inget jag ser fram emot.
Bara tanken på det fick mig att se nattsvart mörker framför mig, och jag blev precis gravt less.
För att inte låta det färga av sig allt för mycket i orden sätter jag punkt här. Klockan är nu 00:30 och jag borde gå och sova.
—