20:00

Dag 2, igår lördag, var på snudd till en överjävlig tillställning så jag iddes inte skriva ett enda ord. Detta främst på grund av att jag, på grund av fredagens sörjigheter, var förbannad, på snudd till deprimerad och gravt besviken. Stora grejer på åt helvete fel sida framgångsskalan. Enklast och säkrast är att begrava eller förpassa hela den där dagen till långtbortistan, och glömma av att den ens någonsin existerat.

Ska försöka beta av hela klabbet här.

Förbannad för att jag inte någon gång under de nästan tre år av förberedelser, tester, kuratorsnack etc fått det berättat att jag kommer bli av med röstigenkänningsförmågan.

Deprimerad för att jag blivit av med röstigenkänningsförmågan.

Besviken för att röstigenkänningsförmågan troligtvis rent tekniskt sett går att träna upp under nuvarande premisser, men att jag ändå inte kommer att kunna identifiera en röst som den är, utan för vad den elektriska id-handlingen – eller hur tusan man nu ska uttrycka det – påstår att den härrör från.

Inte hela världen, kanske kan tyckas vid första och oinsatta anblick, men låt mig då förklara varför.

 

Musik = fail

Tidigt berättades det för mig att musik, som jag upplevt den fram till och med operationen, kommer att försvinna. Allt kommer att bli en blobb av slörg i huvudet sades det, fast med lite mer yrkesmässiga ord, så jag uppmanades att ställa in mig på det. Det var ett trist faktum men bara att gilla läget, som med all annan jävla skit här. I och med att jag fick reda på det i tidigt skede har det grå maskineriet i lugn och ro kunnat mala ner och processa detta faktum, och till slut även acceptera det.

Härom dagen satt jag och faktiskt försökte lyssna på lite musik. Mest C64-siddar och några Amiga-moduler. Kanske inte världens bästa referensmaterial, men jag kan utan bekymmer säga att musik är kört. Takt och rytm kan jag uppfatta, allt annat är fullkomligt skrot. Men, av någon helt totalt outgrundlig anledning funkar C64-låten till spelet “1942“. Där kan jag urskilja takt, ton, rytm och till och med instrument (stort tack för det, Mark Cooksey!).

En liten vinst i det oändliga fail-universat, där positivismerna flödar. Typ inte.

 

Lokalisering

Den här punkten är egentligen irrelevant i det här sammanhanget, men medan jag skrev den ploppade det upp så jag tar med den också.

Med CI finns noll, zero, zilch, nada, null, void möjligheter att lokalisera ljud. Det är ingen skillnad om en apa står en decimeter framför och ojar sig, eller om den står 20 meter bakom. Ljudkällan synes befinna sig direkt inne i huvudet.

 

Röster

Så, det viktigaste: röster. Jag kan inte identifiera dem längre. Har iofs haft svårt för det även innan operationen, men de tre övriga familjemedlemmarna hade jag järnkoll på. Både identifiering och lokalisering, vilket var klart användbart om dottern befann sig i ena änden av huset medan sonen befann sig i andra, och nån av dem släpper ut ett flygplansvrål utan like. Nu hörs i princip bara en ljudblobb, som kännetecknar att nåt är på gång, men inte vem eller var.

Jag kan inte höra barnens skratt. Jag kan inte höra vem av barnen det är som släpper ut ett glatt läte. Eller surt läte. Frun låter som en mekatronisk motsvarighet till Fröken Ur.

I ett nötskal kan jag skala ner allt till följande: jag bor med tre främlingar. Så illa är det.

Rent principiellt skulle jag istället för frun och barnen låta en annan kvinna och två andra barn befinna sig här. Främlingskänslan skulle, i princip, vara densamma; en kvinna och två barn, men inte min kvinna eller mina två barn. Så grav är en handikappad röstigenkänningsförmåga hos mig, och lika allvarlig är den.

Och inte en enda människa i hela processen förvarnade mig om det.

Lite slappt kan jag se på det som att jag befinner mig inuti en liten kub där det inte finns några färger. Precis utanför finns allt jag känner till, allt i ett färgsprakande euforiskt tillstånd, men utan förmåga att uppfatta färgerna är det inte värt ett vitten.

Och inte en jävel förvarnade mig om det.

Jag kan inte minnas att jag någon gång i mitt liv känt så stor ånger inför något jag gjort, som jag kände i fredags. Och den här gången var det verkligen hela universum som pissade mig rakt i ögat, eftersom processen inte är reversibel. Den kan inte göras ogjord.

—

Det är svårt att förklara för en oinvigt hur överjävligt svårt det är att ställa om sig till de nya sinnesintrycken. Jag har många gånger skrivit “ljudblobb”, och det är nog det närmsta/bästa jag kan komma. En blobb, en sörja, full med syntetiserade ljud med viss möjlighet att extrahera information ur. Det tar en helvetiskt lång tid att lära sig, det var jag inställd på, men mardrömmen om de förlorade rösterna tog mig helt på sängen eftersom jag inte var beredd på det. Inte en jävel förvarnade mig om det. Och nog med att jag har en seglivad åsna i mig så är den här utmaningen ändå ett par nivåer värre än vad åsnan är kapabel till.

Den “fysiska” fighten var lätt. Den nuvarande, som är av rent mental natur, känns just för stunden oövervinnerlig. Jag har vacklat och övervägt vissa tankar, att bara lägga ner hela jävla skiten i ren protest. I protest mot universums pisserier, i protest mot att inte en jävel förvarnade mig, i protest mot jag vet inte vad längre. Det kvittar egentligen vad jag gör, har jag tänkt, för jag är körd oavsett vilket.

—

Ljudblobben. Jämför den med ett vattenfall, typ Niagara. Mängden vatten är den mängd (av okända) ljud som kommer på en och samma gång i en bullrig miljö. Ditt uppdrag är att extrahera information. Leta upp nåljäveln i höstacken. Hitta ett halmstrå du kan greppa.

Det var Don Quijote mot väderkvarnarna. Här är det du mot vattenfallet. Ditt enda vapen är ett dricksglas. Niagarafallen dumpar 2400 kubikmeter vatten per sekund. Ditt glas rymmer 3dl. Du ska fylla det från fallet, utan att spilla något under själva påfyllningen.

—

Rösterna. Sonen vaknade nyss med diverse skrik, på grund av magont eller annat.

Tänk dig att du druckit för mycket sprit under en blöt kväll. Du mår skitkasst, placerar dig i badrummet och ulkar värre än Tina Turner. Ta sen detta badrum, med dig i, och sänk ner det i en bassäng och fortsätt ulka. Föreställ dig det ljudet, ljudet av ulkandes under vatten.

Där har du sonens skrik i mitt huvud. Helt perfekt att få associera min ledsna son med spyor.

—

Imorse kopplade jag inte på CI. Jag var för jävla sur, because reasons. Protesterade. Åt helvete med skiten, typ.

Min fru ställde frågan: “Har du redan gett upp?”, vilket gjorde mig ännu argare inombords. I ren protest mot henne kopplade jag på CI, och har i skrivande stund haft det påkopplat i 12.

Min fru = win.

—

De här uppladdningsbara batterierna kostar 1500 spänn.

Styck.

Jag är glad att jag fick tre på köpet.

—

Jag ska nog få igång åsnan igen, och lösa det här på nåt vänster. I ren protest ska jag fan visa universum att mig sätter man sig inte på ostraffat. Det är tillåtet att bryta ihop, att sitta i soffan och malas till pulver av all jävla skit som finns, och det är tillåtet att ramla och knäcka benen; bara man ställer sig upp sen.

Universum ska ha stryk, för nu är jag skitförbannad.

På ett bra sätt.