07:45

Sitter på tåget mot Sahlgrenska. Sov bra inatt, men blev draktrött ca en halvtimma innan det var dags att åka. Blir en tuff dag idag.

Ping-tiderna på tåget är inte av denna värld:

— ping.sunet.se ping statistics —
389 packets transmitted, 353 packets received, 9% packet loss
round-trip min/avg/max/stddev = 34.495/21104.721/115489.691/32828.564 ms

Så det blir nog offline-uppdatering idag, antar jag.

12:00

Sitter på tåget hem efter en rätt uttröttande förmiddag.

Klockan 09:00 var jag uppe hos audionomen, AS, igen. SA var med idag också. På schemat stod att finjustera “kanalerna”, som audionomen kallade det. Processorn har 16 stycken, så det tog lite tid att gå igenom hela spektrat. Det är fortfarande extremt blobbigt ljud i huvudet, men alla säger att det är en träningssak. Handen på hjärtat låter ljudet fullkomligt förjävligt, men det är bara att träna och åter träna. Eller, för att citera Andy Dufresne (Tim Robbins) i Shawshank Redemption:

Get busy living, or get busy dying

Kontentan av audionombesöket idag var att köra finlir på inställningarna. Höja volymen ett snäpp och “plana ut ljudkurvan”, som hon kallade det. En förklaring till alla blobbar är att jag hör mer och fler ljud nu än förut. Men, det är förbonkat jobbigt. Och tufft. En timma hos henne och jag var helt slutkörd, och då hade jag inte ens betat av halva dagens schema.

Efter audionomen gick jag ner ett par våningar för att besöka läkaren som köttade bakom mitt öra igår. Det var en sutur som hade fastnat eller begått harakiri eller nåt sånt, för nu kommer allt läka helt bra. Jag frågade än en gång vad det var för knöl jag hade framför ytterörat, och när hon kände efter sa hon att “Det är nog rester / defekter / nånting från det att de borrade i kraniet. Det kommer att ge sig med tiden”. Jag hade helt glömt bort borrningen, så den påminnelsen slog mig rakt i ansiktet.

Klockan 11 var det dags att gå till ME, CI-pedagogen, igen. Idag blev det lite mer jobb än igår då jag bara fick rabbla upp kort och flaggor. Idag fick jag först ett papper med fyra meningar vardera indelat i fem sektioner. 20 meningar totalt, alltså. Jag skulle titta på pappret medan ME valde ut en mening, en sektion i taget, och läste upp den. Min uppgift var att kopiera det hon sa, utan att läsa hennes läppar. Pappret gjorde det busenkelt. Lite för enkelt, det räckte att höra första ordet så var det bara att kopiera resten.

Papper nummer två var snarlikt, men efter en runda på det vände jag på det och sade “Jag vill ha lite mer utmaning”. Hon rabblade vidare på meningarna som fanns på pappret. Tyvärr hade jag memorerat de flesta så det blev inte den utmaning jag hade tänkt mig.

Då öppnade hon Den Stora Pärmen fylld med meningar från alla möjliga vardagssituationer och läste upp. Jag fick varken titta på pappret först, eller ens på hennes läppar. Hon plöjde igenom många meningar, kanske 40-50 till antalet, och bortsett ett fåtal missar (tappade något ord här och där, men vid upprepning fick jag hela meningen) prickade jag varenda en. “Nailed it!”, helt enkelt. På bara en jäkla dag.

ME sa att det går snabbt att ställa in sig på CI för vissa, och i mitt fall har det gått “riktigt, riktigt snabbt”. Jag nämnde då att jag är helt inställd på att allt jobb härifrån och framåt ligger på mig, Sahlgrenska har i princip gjort sitt (modulo ett par finjusteringar i mars), samt att jag har en envis jävla åsna i mig som vägrar ge upp. Åsnan är ett ruggigt bra verktyg i det här fallet.

Jag var trött som en gnu så vi avslutade redan vid 11:30 och jag begav mig mot centralen. Jag nämnde att igår testade jag CI på centralen men det var helt jäkla kört. “Den här stan är ju aldrig tyst!”, sa jag, och fick medhåll. Hon påpekade att jag kanske kan försöka på nytt igen, vilket verkade som en bra idé nu när gårdagens initialchock lagt sig.

Jag lät därför CI sitta i och traskade ut till oljudsstaden. Skalbaggarna med hängslen (spårvagnarna, alltså) lät…helt rubbat. Ta en stor bit plåt, typ 1×1 meter, håll i ena hörnet och skaka plåten. Ungefär där har du ljudet. Hela stan överöste mig med obegripligt blobbljud, men när jag fått mina jedi-skills kan jag nog lista ut vad som är vad.

Kom fram till centralen 11:49, tåget avgick 12:00 och jag var jägarhungrig. Försökte köpa en macka imorse på Pressbyrån vid Sahlgrenska. 31 jävla spänn för en sketen ostfralla? Seriöst? Fetglöm att få pengar av mig, era femkronorskapitalister.

Rusade till Burger King och såg en Jävelkö och tänkte att det här går aldrig. Det var två långa köer, till och med, och två personer stod bredvid köerna. Av erfarenheten att döma stod de där för att vänta in en “specialorder”, men jag låtsades som inget och ställde mig bakom dem. Då öppnar kassan framför dem, de båda går ur kön och jag får en burgare på under 30 sekunder. Till de två långa köernas långa näsor och förtret. In your face!

Hann på tåget och sitter nu och knackar den här texten. Har fortfarande CI inkopplat, och det är en salig blandning med ljud här. Det gick att uppfatta lokförarens upprop, “NÄSTA STATION, GAMLESTADEN”, utan större problem. Episkt.

Nyss satte sig en kvinna i sätet framför och babblar i telefon. Det går att höra att hon pratar, men mina skills är för låga för att kunna extrahera innehållet.

Tågdörrarna har ett jäkla pyschpysande vid öppning och stängning. Inte så det stör, men det är ett himla läte.

Strax kommer det en drös tunnlar att åka igenom och då blir det svårt att uppdatera, så jag pausar här tills jag kommer hem.

20:30

Barnen har lagt sig och jag sitter och går igenom dagen. Det här var, milt uttryckt, en intensiv dag. Fullt med stoj i båda barnen gjorde att min träning sattes på sin spets. Jag fick chans att försöka hitta pusselbitar och identifiera alla ljud, vem som säger vad, vem som är var, osv. Det var definitivt tufft att åka bil för att hämta barnen, och på något outgrundligt sätt lyckades jag få dottern att berätta om dagen hos dagmamman. Vanligtvis brukar det bli “Vi har inte gjort nåt!”, “Vi har inte fått mat!” osv när jag frågar, men idag berättade hon hur många som var där – fem, visade hon på fingrarna, och räknade sen upp 9-10 namn.

Båda barnen var trötta efter en lång vecka, och det märktes att det var fredag. Komma hem till hemmets lugna vrå och bara vara sig själv, skälla lite på farsan och hela det köret. Fullt normalt. Det var dock en rejält klurig situation som uppstod när dottern och frun hamnade i en dispyt på andra våningen. Jag var nere med sonen och hörde bara ett surrande åskmoln som eskalerade i intensitet. Något där uppe hände, men vad?

När båda kom ner förstod jag fortfarande inte situationen, men bägge var tvärsura. Det var inte trivialt att plocka ut ens en gnutta information där, så det var pokerfejs och försöka bistå med hjälp så gott det gick. Middagen var inte trivial, mycket knackande med bestick från bägge läger, och det höll på att driva mig till vansinne.

Jag överlevde till kvällsmaten och sen var det dags för barnen att sova. Huvudet dånade av intryck, och det var rejält skönt att få vila lite, med tanke på hur mycket jag blivit bombarderad under den här dagen. Egentligen borde jag ha lagt mig och sovit efter att jag kom hem från Sahlgrenska, men det gjorde jag inte och det blev jag straffad för under dagen.

—

Sett över hela spektrat kan kanske det här projektet ses som en framgångsrik saga. Så är inte fallet. Framgång kommer aldrig utan rejäla bakslag, och ett par såna åkte jag på idag.

Klockan 17:15, mitt i middagen, gjorde jag något jag inte borde; jag gav upp. Hjärnan var överfull med intryck och bristningsgränsen hade passerats. Jag gick iväg till köket, rev loss CI:t och gick sen tillbaka till köket. Lugnt och tyst med bara högra snäckan. Kanske jag lyckas överleva den här måltiden iallafall.

Att stänga av CI när det blir för jobbigt var något audionomen varnade mig för. “Det är lätt att stänga av, men det finns en stor risk att det blir en vana vid tuffa situationer, och då gör du dig själv bara en björntjänst”. Detta slog mig, och jag tänkte på det hela tiden. Klockan 17:30 gav jag upp uppgivandet, och slängde på CI igen. Det är förbannat lätt att ge upp, bara släppa saker och ting, men åsnan i mig fick mig att ta tag i det.

Däremot senare, vid kvällsmaten, så fick jag en smärre chock. Båda barnen satt och skrattade och där slog det mig att jag kan inte höra deras röster. Även om jag hör att de pratar hör jag inte att det är de. Samma gäller hustrun; jag hör att hon pratar, vad hon säger, men inte att det är hon. Hennes röst som jag hört i 11 år är puts väck.

Att musik är helkört visste jag redan från början. Ledsen error, typ, bara att gilla läget. Men att inte höra röster, att inte kunna identifiera mina barn eller min fru på rösten, den insikten smällde till mig rätt ordentligt åt helvete. Det var jag inte beredd på, inte ens haft en tanke på, inte fått den informationen av någon.

Det knäckte mig så jävla hårt att jag blev till pulver när jag satt i soffan, och där och då kände jag en grav ånger över hela det här projektet. Jag vet att det bara gått två dagar, men ångern var djup och brutal. Och det finns inte längre någon återvändo eftersom operationen var irreversibel.

Grattis, du är ett jävla pucko på alla tänkbara jävla plan. Där sitter du i din gråa lilla bubbla i en färgsprakande värld. Din egen värld är fett jävla trist medan alla andra utanför den lever i eufori. Du kan höra vad folk säger, grattis liksom, men vafan gör det för nytta när du inte kan säga vem som säger vad? När du inte bland tio barn kan säga vem som är din dotter? När du bland tio kvinnor inte kan säga vem som är din fru?

Så, nä. Det här är inte en renodlad framgångssaga. Just nu är det ett becksvart jävla mörker med en ånger som inte är av denna värld. Här och nu sitter jag och tänker på det här projektet som ett stort jävla misstag som jag kommer få ångra resten av livet.

Grattis. Halleluja. Och dra åt helvete.