11:15

I lördags var hela familjen ute och åkte bil. Jag körde. Hade sovit bra på natten och kände mig inte ett dugg trött.

Ändå var det något som var fel. Huvudet var inte med i svängarna. Kroppen befann sig i “här och nuet”, men huvudet var 10 steg bakom. Detta märktes inte minst när frun påpekade att jag körde mot rött ljus inne i Trollhättan. Jag har haft körkort i snart 20 år och aldrig någonsin kört mot rött ljus. Förrän nu. Strax därpå stoppade jag bilen i nästa korsning när det var grönt ljus.

På hemvägen var jag yr och förvirrad, körde vilse en gång och var tvungen att stanna på en busshållsplats för att bromsa ner händelserna lite. Vad tusan är det som pågår? Jag har än idag inget svar på det. Jag vet inte vad som hände i lördags mer än att jag var ett ufo modell Åt Helvete.

Tinnitusen är normal, jag sover ok på nätterna, den dagliga tröttheten jag skrev om senast verkar ha försvunnit, och det mesta är ok. Det enda som är käpprätt åt fanders fortfarande är tungan, och smaker. Tungan känns fortfarande tandläkarbedövad, och kyckling smakar gris. Wtf?

Framför örat, i närheten av – eller på – operationsärret – har jag en mindre knöl. Frun tror att det är en inflammerad hårsäck. Precis på det ställe man vill ha en inflammerad hårsäck.

Idag är det 10 dagar kvar till inkoppling. Jag ser med försiktig optimism och en rejäl gnutta förskräckelse fram emot det. Det värsta som kan hända är att inget händer, dvs implantatet funkar inte på mig. Då blir jag permanent en-örd, vilket här och nu inte känns som ett större problem faktiskt. Jag var först rädd innan operationen att när jag är en-örd blir jag extremt svår att kommunicera med. Saken är den att i och med att vänstra örat inte längre skickar signaler till hjärnan så har det på något sätt kompenserats till det högra. Jag hör ljud högre, men inte nödvändigtvis bättre, på det högra örat.

Människokroppens förmåga att anpassa mig kommer jag aldrig att upphöra imponeras av. När jag sprängde handen, då 19 år gammal, tog det inte mer än två veckor för att glömma av hur det är att ha två hela händer. Två veckor, och då hade jag ändå haft två händer i 19 år. Det är helt rubbat, och samtidigt sjukt häftigt.

10 dagar kvar, sen kommer förhoppningsvis min hjärna bli fullkomligt sönderbombad med nya intryck som jag på sikt ska lära mig är “ljud”. Det är inte ljud i den bemärkelsen, som vi är vana vid, utan det är elektriska impulser som simulerar ljud, eller hur man nu ska uttrycka det. Jag kommer med andra ord lyssna på elektricitet.

ÅWZOM!