21:30

Jag har under veckan som gått skrivit en bloggpost på morgonen och ibland kompletterat den på kvällen. Idag blev det inte så.

Anledningen?

Mördartinnitusen är tillbaka. Med ränta. Och med sina polare. Hand i hand går de med var sin haubitz och skjuter på allt de ser.

Ända sen jag vaknade klockan 5 imorse har det här helvetet huserat i huvudet. I en tidigare post försökte jag i ord beskriva hur det låter. Som på en racingbana. Men inte den här gången.

Tänk dig att du står bredvid fem tågtutor som drivs av lika många Alfa Laval-kompressorer. Enda skillnaden mellan de fem tutorna är att deras ljudfrekvens diffar en aning. Starta alla fem kompressorer samtidigt, så att alla fem tutorna drar igång. Ta några rullar silvertejp och tejpa fast tutorna på vänster tinning så att du hör dem bra. Låt kompressorerna vara igång en hel dag, så att du inte går miste om den vackra, dynamiska, harmonin av toner som strömmar ur konerna.

Där har du en blygsam beskrivning av dagens upplevelser, som pågår än, och som omöjliggör sömn trots att jag så genomtrött att jag i princip bara vill springa ner till torget och vråla rakt ut.

Den här tinnitusen, den här jävla virtuella cancersvulsten, äter upp mig för var dag som går. Den förhindrar mig att ha ett vanligt liv, att leka med mina barn, att prata med min fru, att vara en människa. Jag kan inte göra ett jävla skit. Det finns inget bot. Bara att gilla läget. Slappnar jag av ökar tinnitusen. Motionerar jag (yeah, right) ökar tinnitusen. Gör jag <vad fan som helst> ökar tinnitusen.

Inte en jävla gång kan jag sjunka ner i en fåtölj, koppla av med en bok eller bara vara; för tågtutorna är ju med.

Dra åt helvete.