20:10

I förra posten skrev jag om en försiktig optimism. Det kända, engelska, uttrycket “What goes up, must come down” gjorde sig gällande idag; trots att tinnitusen är bättre så åkte jag på en hemsk huvudvärk under kvällen. Ungefär vid samma tidpunkt som igår. En grav, intensiv smärta i hela vänstra halvan av huvudet, koncentrerat på området där örat sitter.

Jag har varit smärtfri sen operationen, och varit mer eller mindre häpnad över det, men nu ser det ut som att verkligheten kommit ikapp. Smärtan börjar tillta, särskilt på kvällen. Turligt nog knaprar jag alvedon och ipren med jämna mellanrum, i förebyggande syfte, och skulle jag inte gjort det skulle smärtan nog vara på högre nivå än på vad den faktiskt är. På ett sätt känns det som en ordinarie baksmälla, en blykeps helt enkelt, och på ett annat sätt känns det riktigt jobbigt.

När jag låg på Sahlgrenska för 20 år sedan med en söndersprängd hand sade min dåvarande sjukgymnast, Gerd Frösing, att “Det finns bra smärta, och det finns dålig smärta”. Den smärtan jag känner nu vill jag klassificera som “bra smärta”. Det gör ont, men det är inget jag dukar under av och det är – vad jag vet – ingen smärta vållad av infektion eller liknande. Jag tror det här är ett tecken på att saker och ting börjar läka.

Jag har fortfarande inte vågat duscha ännu, med rädsla för att tuppa av eller liknande om det kommer för kallt eller för varmt vatten på sårområdet, men imorgon ska jag göra mitt första försök och se hur det går.