06:30

Trots ännu en sen läggning sov jag bra när jag väl somnade. Upp med ett rusch när sängens vibratorlarm drog igång av sonens aktiviteter.

Lärdom 1: Ge fan i att rusa upp ur sängen sådär.

Ungefär klockan 8 var all min energi slut, och hustruns likaså. Det var inte i symbios med barnens energinivåer, så den här dagen skulle till att bli en rejäl utmaning. Både morfar och farfar var upptagna, så ingen extern hjälp stod att få. Bara att bita ihop och genomlida dagen. Det var trots allt första dagen tillsammans för oss alla fyra, så det var väntat att det skulle bli lite krock.

“Vindskyddet” togs bort idag. Jag hade vant mig vid det och tyckte det var en cool grej. Utan det skyddet kändes operationssåret hemskt naket och sårbart, så vid utgång fick det bli mössa istället. Jag är ingen mössmänniska. Alls.

Runt lunch lyckades jag söva sonen i fåtöljen, och jag passade på att slumra till lite själv. Hemskt välbehövligt.

Lärdom 2: Ge fan i att vila huvudet på vänster sida.

Frukosten, förresten, bjöd på en överraskning. Jag satt där med de andra utan att ha kopplat in den högra snäckan. Jag kunde prata både med son, fru och dotter utan att behöva “va?”:a allt för mycket. Detta var en indikation på ett par saker:

1. Tinnitusen hade blivit lägre (det kändes definitivt inte så), eller
2. Högra örat hade återhämtat sig av chocken och återgav bättre ljud än igår, eller
3. Med ett stendövt vänsteröra förstärktes högerörat

Jag har inget svar på varför jag ens kunde höra något utan snäckan, men det gick. När jag sen kopplade in snäckan blev det ännu bättre. Tinnitusen är kvar på en överhelvetisk nivå. Jag hoppas innerligt den sänks allt eftersom, annars blir mitt liv inte roligt.

Lärdom 3: Stå inte framåtlutad.

Lärdom 4: Hosta för helvete inte!

Hosta är en Riktigt Dålig Idé. Det orsakar ett enormt tryck i hela huvudet, ökar tinnitusen och det känns som att allt ska sprängas i bitar.

Det har även blivit framsteg idag. Jag har faktiskt inte ont, alls, och det både förvånar och imponerar mig. Här har de köttat järnet på, i och under hudfliken bakom örat, och på/i skallbenet. Ändå känner jag ingen smärta, trots att det var i förrgår jag opererades.

Håret såg ut som vilken risbuske som helst, och med tanke på att jag själv inte har kännedom om sårets utsträckning / utseende vågar jag inte själv greja med håret. Frun fick äran att nysta upp allt burr och alla tovor, och lyckades med toppbetyg. Nu ser jag ut som vanligt igen, fast med ett snaggat område vid vänster öra.

 

18:00

Här kom dagens rejäla bakslag. Helt utan förvarning och som en blixt från klar himmel small det till i huvudet. Världens huvudvärk, världens smärta, och jag kunde inte göra annat än sitta i fåtöljen och andas kontrollerat för att hålla mig själv i schack. Dottern såg att något var tokigt och bar dit ett tjockt täcke samt en barnfilt. Inombords log jag åt hennes försök, men samtidigt brottades jag med en smärta från bortre stenåldern. Överhelvetiskt infernalisk är var den var, men med barnen i närheten höll jag masken så gott det bara gick. Den var bra tajmad iallafall, för tio minuter innan det small till hade jag knaprat en Ipren, så smärtan satt i 15-20 minuter eller så innan tabletten började vä^Herka.

Summa sumarum: Rent post-operativt sett var idag en bättre dag än igår. Det pulserar, bubblar och har sig, och bortsett det som hände klockan 18 gör det inte ont. Det är ett gott tecken. Det är fortfarande läskigt att tryckutjämna och inte känna någon aktivitet alls i vänster öra.

Reser jag mig snabbt blir jag yr. Ergo, jag ska inte resa mig snabbt. Egentligen ska jag nog bara sitta still i fåtöljen hela dagen. Tyvärr krockar det lite med mina barns ambitioner, annars hade det varit ett lysande sätt för återhämtning.