Av lite olika skäl har det under dagen inte funnits vare sig tid eller ork till att skriva, så här kommer en komplett sammanfattning av dagen.

Jag och frun gick upp klockan 4 imorse. Vi båda hade sovit men hade utan problem kunnat sova några dygn till. Klockan 04:20 startade vi bilen, och klockan 04:30 satte vi ungarna i den. Planen var “bär ut ungarna så de får sova vidare”. Jag vet inte riktigt vem vi försökte lura, men båda var givetvis klarvakna när vi väl fått fast dem. Frun körde sen iväg dem till mormor i Vargön, medan jag packade in våra väskor i den andra bilen och åkte efteråt. Åkte förbi Shell för att fixa full tank, och fick till min förvåning se att den tidigare nattöppna butiken var stängd. Märkligt.

Gasen i botten och i väg till Vargön för att säga hejdå till ungarna och hämta upp frun. Klockan var nu runt 5 och frun stod ute vid vägen och väntade på mig, så jag hann aldrig träffa ungarna. Det var inte så bra, skulle det visa sig.

Iväg till E45 och mot Göteborg. Det var knappt nån trafik ute förrän vi kom till Ale ungefär, där började de flesta vakna till liv och det blev fullt på vägen. Inne i city, dock, fanns det knappt en käft uppe, så resan till Sahlgrenska blev smärtfri. Kom fram till norra porten ca 06:15 och skulle parkera i P-huset, men det stod 3-4 bilar i kö utanför och huset var igenbommat. “Öppnar klockan 6”, stod det på skylten. Stod i kö i kanske tio minuter innan jag tappade tålamodet och körde vidare till huvudentrén. Då, givetvis, öppnade P-huset… Körde in i entrén iallafall och direkt höger, där finns det 5-6 parkeringsplatser och här var fortuna med oss: en ledig plats, och ingen tidsbegränsning. Win. Billigare parkering också, 12:-/h jämfört med 30:- utanför.

In till Gröna Stråket 5 och upp till avdelning 125 för inskrivning. Klockan var nästan prick 06:30.

Nattsköterskan tog emot oss och jag berättade om dotterns tilltag med descutan, så jag fick köra en dusch här på plats. Kläderna jag fick sen var allt annat än snygga, såg tamigfan inte klokt ut. Klockan 08:30, eller däromkring, hade ännu inget hänt och jag började känna tristessen krypa inpå skinnet. CD, sköterskan från i måndags, dök upp och berättade att operationen blir av klockan 12, because reasons. Hon hade försökt ringa både mig och frun, men fruns telefon gick inte att nå och de tre gånger hon försökte till min satt jag i bilen med ungarna, så hon kom helt enkelt inte fram. Saken var den att de visste redan igår att operationen blivit framflyttad. Vi hade med andra ord kunnat ha sparat en hel del tid om vi vetat det. Men, shit happens. Vi fick permis till klockan 10, så vi gick ut på en promenad.

På väg ner tog frun ett foto på mig utanför hissen. “Det här blev årtusendets bild!”, sa hon. Jag tittade på den och tänkte först “WTF?”, men sen började jag garva.

Vi strosade runt på området och kollade in “patienthotellet” (anhörigrum), där frun skulle övernatta, i huvudbyggnaden. Det var på 15:e våningen och utsikten var rätt ok. Ingen dräparutsikt – mitt inne i en storstad, liksom – men rätt ok. Efter rekarrundan gick vi tillbaka till avdelning 125. Klockan var då ca 09:30.

Väl där kom tristessen tillbaka. Det är så verdammt tråkigt när inget händer. Jag blev rätt stressad också, nervositeten kröp ikapp och jag kände mig rätt nere. Då, av okänd anledning, lade jag min hand på fruns mage, som jag gjorde när hon var gravid med barnen. Det där var mer effektivt än något lugnande preparat (som jag inte fått idag), jag kunde andas normalt och blev ko-lugn på väldigt kort tid. “Det där är en trygghet för dig”, sa frun, och visst har hon rätt.

Kirurgen kom in lite senare och pratade lite. En ganska kortväxt kvinna i gissningsvis 50-årsåldern, väldigt lättpratad och en starkt sympatisk person. Hon berättade vad som skulle hända och vi redde ut ett par sista frågetecken. Bland annat fick jag förklarat varför man får dricka vatten när man fastar, men inte mjölk.

Strax därpå skulle frun ut för att ringa och greja med barnomsorgen. Klockan var ännu inte riktigt 10, som vi fått permis till, så jag sa att jag hakar på en sista gång innan jag möglar av tristess. Då kommer en ny sköterska in och ska sätta dropp. “Hinner jag ut en snabbis?”, frågade jag. “Nä”, blev det till svar, “Men nu kommer det hända lite grejer då jag ska sätta dropp”. Ja, jo, ok, visst “händer” det grejer men det är inte riktigt den typen av antitristess-aktivitet jag menade.

Hon tryckte in droppet och meddelade att operationen blir av tidigare, klockan 11. Hepp och hupp, knappt 60 minuter kvar alltså. Kroppens hela system började sakta men säkert dratta igång, stressen kröp fram, etc, och jag insåg här att jag glömt säga hejdå till barnen. Tänk om jag inte får se dem igen? Fy för fan, den tanken höll på att mörda mig totalt och jag blev rätt ynklig av mig. Frun var fortfarande ute och ringde barnomsorgen, så det var en lite trist situation. Hade en rumskamrat med fru inne i rummet, och turligt nog fanns en mobil avskiljsvägg mellan oss så jag slapp visa mig svag öppet (vilket är förjävla fånigt egentligen, att den sociala normen för män är som den är).

Sen kom en ny sköterska. “Operationen framflyttad till 11:45”, sa hon. “MEN WHAT THE JÄVLA FSCK I HELVETE?”, sa jag inte, men kände. Smått frustrerande, särskilt för en som är så rastlös som jag när det inte finns något att greja med. Frun tog fram Metro och bad mig lösa korsordet. Bra aktivitet, men två minuter senare var jag klar och tillbaka på ruta ett.

11:25, med bara 20 minuter kvar till operation, insåg jag hur nära allt var och blev sjukt stressad av det. Tinnitusnivån var skyhög och jag började må riktigt uselt. Och varför i helvete har jag inte fått lugnande medel, trots att jag EXPLICIT bad om det i måndags, trots att sköterskan där och då skrev det i anestesiboken? Nu var det inte roligt längre. Största invasiva ingreppet ever på min kropp, och jag fick bara alvedon och betapred. “Lika effektivt som två Läkerol”, för att citera Annelie.

Vaktmästaren, av alla personer, kom in. “Rikard?”. “Yo”. “Jag ska skjutsa dig”.

Han tog fram buntband (<3) och satte fast droppet i nån grej i sängen. Under tiden stod frun bredvid och jag var samlad, och tittade rakt ner i sängen. Det som ska hända nu är något som runt 1500 personer i Sverige har fått, men inte någon jag känner så jag var i min värld “först” med detta. För ett tag började jag tänka tänka på Neil Armstrong och Buzz Aldrin. De två var också först. De två visste vad som väntade, och samtidigt hade de inte en jävla aning. Situationen var liknande för mig: jag vet vad som ska hända, och samtidigt har jag inte en jävla aning. Jag satt där på sängen och var samlad, och tanken på att jag är en pionjär (i min värld, alltså) gjorde mig fokuserad. Fortfarande vettskrämd och livrädd, men fokuserad.

Sängen rullade iväg i korridoren, frun gick bakom. In i hissen, ner en våning, och rulla vidare genom “Hörselgången” (fyndigt namn) till nästa hus. In till “Operation 7” för parkering, och där fick frun inte komma längre. När jag såg henne lämna rummet tappade jag mitt fokus, fick en känsla av att vara helt övergiven, och blev väldigt, väldigt liten och ynklig som människa.

Två narkossköterskor (en man och en kvinna) tog tag i sängen och rullade vidare, och ungefär här brast allt fullkomligt för mig. Nu var det så nära det kan bli, kombinerat med känslan att vara ensam och övergiven. Mitt psyke bara small och rasade ihop totalt när sängen rullade vidare. Jag började skaka och hacka tänder, och tänkte “Fyfan, jag vill inte den här jävla skiten”.

In i operationsrummet. Svepte med ögonen för att hitta något intressant i taket, allt för att få fokus på någonting så att jag slapp vara detta kaotiska vrak. I taket fanns det två gröna vägguttag dit var sin skarvdosa kopplats. “Det där får jag googla på sen”, tänkte jag under de 4-5 sekunder jag hade kontrollen över mig själv, innan jag rasade ihop igen. Jag var extremt nära att kasta in handduken här, när sköterskan frågade “Hur är det?”. Jag sa inget, utan gjorde bara tummen ner. Två av sköterskorna i rummet lade var sin hand på mina armar. Det hjälpte lite, för nu kände jag mig inte helt övergiven längre, så jag fick fram ett “Jag bad om lugnande, men fick inget”. Den yngsta sköterskan tittade på mig med en blick som sa “Vafan?” och tryckte i något väldigt lattjo i armen på mig.

På mindre än 30 sekunder blev jag ett sluddrande fyllo, och vad det än var för jox så var det precis det jag behövde. Fast helst för tre timmar sen.

X minuter senare (kan lika gärna vara 1 som 14)  fick jag en andningsmask över munnen och “Nu söver vi dig” sades. Jag såg mina barn framför mig, och tanken på dessa var bra mycket starkare än joxet jag precis fått, så jag bara brast ut i gråt innan allt blev nattsvart.

 

—

 

Jag vaknade till på uppvaket nånstans vid 15-snåret, tror jag, men var så totalt väck att jag slocknade igen. Det jag hann registrera här var “Det gör inte ont” samt “Vem i HELVETE beställde den här tinnitusen?”. Den var, och är fortfarande, inte av denna värld. Alls. Det är svårt att förklara i ord vilken nivå den har, men jag ska göra ett försök.

Tänk att du står på en racingbana, eller nära en motorväg. Då och då swishar det förbi en bil i hög fart. Precis vid förbipasserandet är swish-ljudet som högst. Ta detta ljud, loopa det, höj volymen till en nivå som är så hög att du själv inte hör din egen röst, och ungefär där har du var jag har i huvudet just nu.

Runt klockan 17, eller så – jag har ingen exakt koll här – kom frun till uppvaket. Hon var sannerligen en fröjd för ögat, och jag kan med säkerhet säga att om hon inte varit med idag hade jag inte fixat det här. Alls. Jag hade kastat in handduken och återgått till mitt – öronmässigt sett – miserabla liv.

 

Klockan 17:20, eller nåt, var vi tillbaka på avdelningen. Där väntade storebrorsan (<3) med en blomma och en tidning, “ifall du inte kan sova inatt”.

Ett gäng sköterskor som in och jag hörde totalt noll. Frun fick hjälpa till med att teckna, för det var rätt svårt att läsa på deras läppar då de artikulerade ganska dåligt. Sen frågade jag om min högra snäcka sitter i. “Nej”, blev svaret. Ok, det kan ju förklara varför jag inte hör ett dyft. I med den och nu gick det att kommunicera lite lätt igen.

PAUS

Nu är klockan 23:50 och jag är snortrött, så jag pausar här och återkommer med resten av historian nån annan dag.

FORTSÄTTNING

Det var väldigt mycket ny personal när jag hade kommit tillbaka, kände knappt igen någon. Utan att på något sätt hänga ut någon måste jag iallafall konstatera att samtliga var hemskt dåliga på att kommunicera med folk som inte hör. Med tanke på att det var Öron/Näsa/Hals-avdelning fann jag det ganska märkligt. Jag hade dock frun till hjälp, och brorsan hade med sig en surfplatta som de – sköterskorna – kunde skriva på. Man får ta de medel som finns till hands, typ. En av sköterskorna gjorde tummen upp av att jag hade kissat. Det är tydligen überviktigt efter narkos. Jag har dock inte orkat googla på varför det är så.

Vi tre – jag, frun, brorsan – tog en promenad strax innan klockan 19 då brorsan i samma veva begav sig hemåt. Därefter gick jag och frun upp till hennes rum i huvudbyggnaden. Den här dagen hade varit en pärs för henne, så hon var i princip utmattad. Femtonde våningen och utsikten(tm), fast det var inte så relevant nu. Viktigast var sömn.

Frun följde med mig ner för att följa med mig tillbaka till avdelningen, när hon plötsligt kom på att bilens parkering behöver förnyas. Bilnyckeln låg i hennes rum och ingen av oss hade plånboken med oss, så det var bara att traska tillbaka. Väl där sa jag “Gå och sov, jag fixar bilen” så jag tog bilnyckeln samt hennes Visa-kort – för att slippa gå tillbaka till avdelningen för att hämta mitt – och gick ner till parkeringsautomaten. Som, naturligtvis, inte godtog Visa-kort. Bara tankkort.

Det var inte så mycket att göra än att traska tillbaka till avdelningen, ringa på klockan (de stänger 19), invänta en sköterska, gå upp, hämta plånbok, gå ner, ordna ny parkeringsbiljett giltig till fredag klockan 12:20 och sen tillbaka. Det låter enkelt, men för en nyopererad var det en hinderbana utan like. Avdelningen ligger på våning 4, fruns rum på våning 15, och det är låsta dörrar lite titt som tätt mellan dem. Och kallt som tusan.

När bilen var klar kunde jag äntligen koppla av lite, känna efter hur jag mår. Lagom groggy, fortfarande lite skärrad, men okej på det hela taget. Jag satte mig i sängen och började knappa på dagens bloggtext. Jag var trött och sliten, men inte sömnig. Turligt nog hade min rumskamrat lämnat under dagen så jag var själv i rummet, annars hade det nog blivit lite problem med mitt springande.

Jag somnade inte förrän klockan 1.