09:30

Sitter i väntrummet på Sahlgrenska i väntan på “pre-op”, som receptionen kallade det. Diverse provtagning och annat jox står på dagens schema, inför operationen på torsdag.

Avdelning 124, dagkirurgi. Inte en käft är närvarande i vare sig väntrummet eller korridoren, och känslan är halvt klaustrofobisk.

 

09:32

En sköterska kom; “jag ska bara förbereda, så hämtar jag dig”.

 

10:10

Pratat klart, för stunden, med sköterskan. Iväg till en narkosninja för knarkbedömning.

10:45

Inte blivit kallad av ninjan ännu. Ingen stress heller, bara tristess. Väntrummet är lika intressant som att se en skalbagge gå i dvala.

 

10:55

Blev hämtad av en ninja turtle. Pratade 10 min, klart. Sen tillbaka till sköterskan.

 

11:50

Klart på Sahlgrenska. Käk, sen hem.

 

20:10

Blogga på mobilen var ingen höjdare, det blev väldigt fåordigt.

Idag, ikväll, här, nu, sitter jag med en infernalisk huvudvärk. Det känns som att den beror på vätskebrist, så jag har bunkrat upp med en vattenflaska i soffan för att se om det hjälper. Det kan också vara så att stressen har släppt, jag är lite osäker.

Saken är iallafall den att dagens besök på Sahlgrenska var extremt matnyttigt. Intagningssköterskan var en väldigt lättpratad människa och väldigt professionell. En nackdel med det sista är även om jag lyckades smyga in en ordvits eller en rolig anekdot så var det hemskt svårt att få henne att dra på smilbanden åt det. Vid uppenbara tokigheter, som “Sover du bra på nätterna?  Det beror på hur mycket barnen är vakna”, var det inga problem för henne att le. Hennes uppgift är naturligtvis inte att roa eller att bli road, men humor är viktigt för mig och jag försöker kapsla in så mycket det går av det.

Idag lyckades jag för första gången på väldigt länge bli avslappnad, och detta efter att jag och sköterskan rett ut ett par missförstånd. Bland annat hade jag, helt felaktigt, fått för mig att operationen handlar om två snitt; ett bakom örat och ett i bakre delen av kraniet, där processorn sätts fast. Så var inte fallet; allt sker med ett enda snitt bakom örat. Det var det första missförståndet.

Det andra missförståndet gällde post-op. I nästan samtliga instanser jag passerat för testerna så har det sagts att efter operationen blir det en huvudvärk modell Dantes Inferno(tm), en yrsel modell Dantes Polare(tm) och en tinnitus modell Dantes Farsa(tm). Sköterskan sa “Min erfarenhet är att det är få/inga patienter som känner av någon huvudvärk, och ingen indikation på stark tinnitus. Yrsel kan förekomma”. Bra att veta, för det här är något jag gått och malt på; “Ska jag få en blykeps och knappt kan stå på en månad?”.

Det tredje missförståndet gällde kvarliggning. De vill ha kvar mig en natt för observation, och sen är det i princip bara att åka hem. Jag trodde att det handlade om fler nätter, att en natt bara var i specialfall. Jag frågade därför vad det är som gör att man måste stanna kvar längre för observation; “Exempelvis om du kräks deluxe efter att du ätit, och liknande” löd svaret.

Trots att jag idag inte alls känner mig särskilt stressad så har jag alltså åkt på en mördande huvudvärk. Bunkra upp med vatten tycks inte hjälpa, så det kan mycket väl vara stressen som släppt. Ipren är lysande för den här typen av smärta, men Ipren är totalt VERBOTEN(tm) två veckor innan operationen, så nu väntar jag på att se om två alvedon hjälper. Gör de inte det blir det ingen rolig natt.

Det är mycket att stå i inför operationen. Jag har fått avboka kundbesök, tacka nej till en kund idag som knackade på dörren och frågade om jag kunde hjälpa henne (hon bor på nästa gata, men tiden finns inte), samt informerat kunder om deras ej klara saker att de antingen får hämtas upp eller dröja 2-5 veckor innan det blir klart. Dessutom ska fruns ny-gamla arbetsrum göras iordning, jag ska sätta upp hyllstag/-plan osv, och jag ska även storhandla för att bunkra upp med mat ett bra tag framöver. Gissningsvis kommer jag vara rätt immobil ett tag, och eftersom det är frun som nu får stå för skjuts till/från barnomsorgen blir det jag som får stå för matlagningen. Det ska nog bli görbart, men att åka iväg och handla undviker jag nog ett bra tag framöver.

Nu hade det varit ett ypperligt tillfälle att ha hemhjälp, au-pair eller liknande permanent besökare som rycker in vid behov, för jag bävar lite inför tanken att jag inte kommer att ha någon som helst ork med barnen på kvällarna. Ettåringen är dessutom full av energi och i full färd med att testa sina stämband, så det blir dubbel dos jobbighet på alla plan. Jag hoppas att jag orkar bistå frun med hjälp.

Klockan är nu 20:55 och huvudvärken mördar mig snart, så jag sätter punkt för ikväll.

Tre dagar kvar.

 

22:05

Huvudvärken är borta, men nu – som på beställning – fick jag istället kalla fötter för hela det här projektet. Anledningen? Ren jävla fåfänga.

Det var ju hemskt olägligt, med tanke på att jag var i Sahlgrenska idag och boostade mig själv. Kunde jag inte ha fått den här känslan igår istället, så att jag kunde prata igenom det med sköterskan när jag ändå var där? Jag kan fortfarande avbryta allt, men jag vill inte fatta något drastiskt beslut och om jag begär att få prata igenom det på torsdag med lämplig personal finns det kanske en risk att jag blir av med operationstiden.

Så, där kom stressen också. Det var bara den som fattades.

Helvete.