Det är fem dagar kvar till operationen.

Fem dagar.

En operation som oavsett utgång kommer att förändra mitt liv på alla tänkbara sätt. Jag försöker att inte tänka på den, men nu när det är så här nära är det svårt att inte göra det.

Fem dagar, liksom.

Dottern, 3 år, satte sig i mitt knä tidigare ikväll och ställde en fråga:

– Pappa, varför ska du operera örat?

Och sen var diskussionen igång. På barnnivå försökte jag förklara vad som kommer att hända. Hon förstod att det bara gällde det ena örat, inte det andra, och att hon inte får röra där sen för då gör det jätteont. Direkt efteråt gick hon fram till sonen, 1 år, och sa “Du får inte röra pappas huvud!” och kom sen tillbaka till mitt knä.

På något konstigt sätt blev jag lugnare av att förklara hela (nåja…) ingreppet för dottern, på hennes nivå. Hon är trots sina bara tre år fyllda ruggigt intelligent, och det glädjer mig att hon är intresserad och nyfiken.

Det är fem dagar kvar.

Fem.

Är jag redo för det här? Antagligen inte. Men det kommer jag antagligen aldrig att bli, heller. Rädsla är bra grejer, säger en del, men jag undrar om konstant rädsla är så bra egentligen. Kanske, kanske inte. Jag har ingen aning. Jag vet ju vad som kommer att hända, och samtidigt inte. Det tar en månad innan allt är läkt och det kan testas. En månad, stendöv på vänster öra, kronisk huvudvärk, tinnitus av en helt annan värld, etc. Det är det som väntar. Toppa det med två småbarn och en heltidsarbetande hustru. Det blir en tuff månad för alla fyra.

Jag är rädd för att det kommer bli lite av en kulturkrock, så att säga, för mig själv. Jag är av typen “Stannar jag så somnar jag”, jag blir gravt uttråkad av att inte göra nånting. Om det här visar sig att jag rent fysiskt sett inte kan göra nånting, annat än ligga i sängen en månad, då blir det en utmaning för mig själv. Jag vet dock av tidigare erfarenheter, tidigare operationer, att jag har bra läkkött och att jag är envis som en jävla åsna när det gäller rehabilitering, så jag har kanske ett bra utgångsläge.

När jag sprängde handen 1996 hade jag gips i två veckor och hoppade sen direkt in i rehabiliteringen. En vecka senare kunde jag göra pincettgrepp, något som ingen på avdelningen trodde var möjligt. Det var kanske inte möjligt, egentligen, men säger någon “Du kan inte, det där är omöjligt” till mig blir jag så hypertaggad att hela min kropp skriker “Challenge accepted – jag ska allt visa dig att du har fel!” inombords.

Nu är klockan sent och jag är trött, så jag sätter punkt här.